Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Victor Vinde: Profeten Péguy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR VINDE
PROFETEN PÉGUY
Under de soliga augustiveckorna efter
nederlaget 1940 plundrades Vichys boklådor på
klassiker. Medan den gamle marskalken i sin
förnämligt tillbakadragna Pavillon Sévigné vid
Allierfloden utarbetade "den nya livsstilen",
sökte alla läshungriga sin tillflykt till så kallade
gamla goda författare. Det var kanske inte så
mycket Montaigne eller Voltaire, som
rådfrågades — som fastmer Pascal och La
Fontaine, i all synnerhet som den senare ansågs
vara i besittning av ett snusförnuft som kunde
komma väl till pass. Den nye landsfadern
försäkrade att den store franske fabulisten redan
för århundraden sedan uppskisserat den
morallära, som det nya Europa skulle göra till sin
och tidens lösen. Vågar man invända att
La Fontaine inte är den, som skänker en
vetgirig eller dådlysten ungdom tröst eller
uppmuntran? Det är lektyr för sådana, som redan
kommit över livets mitt.
Karakteristiskt för brytningstider är
emellertid att läsaren i sin rådvillhet instinktivt går
tillbaka till de gamla författarna. En enda
modern fransk författare har fått uppleva en
liknande renässans efter sammanbrottet 1940:
Charles Péguy, som vid några och fyrtio års
ålder stupade under Marneslaget den 5
september 1914.
Charles Péguy har varit med i alla
idéstrider sedan sekelskiftet och upp till 1914.
Som pamflettist och polemiker intager han
säkerligen en framskjuten plats vid sidan om
dem som före honom fått plats och säte i
fransk litteraturhistoria; han trodde sig vara
filosof, men kom aldrig längre än till
sporadiska ansatser. Hans värde som diktare är
omdiskuterat. Men som nyckelfigur till en
brytningstid är han oerhört fängslande och
fascinerande.
Man kan säga om honom att han är både
känd och okänd — känd som reaktionär
omstörtare och profet för de
antiintellektualis-tiska strömningarna på 1910-talet, okänd som
människa och misskänd som författare. Inga
skrifter ha missbrukats och misstolkats som
Péguys — och få författare med hans
ryktbarhet ha blivit så litet lästa. Hans hjältedöd
på slagfältet under de första veckorna av
förra världskriget insvepte honom i en
hjältegloria, som endast ytterligare medverkat till
att göra mannen oigenkännlig. Han har för
somliga blivit Den Helige Péguy.
Med en död man kan man göra vad som helst.
Hans protester höras inte bortom graven.
Därför åberopas Péguys vittnesbörd i tid och otid
för att ursäkta, rättfärdiga eller förklara
allehanda manövrer. En av Péguys tidigare
följeslagare och beundrare, Henri Massis, som så
sent som 1926 åberopade Péguy som vittne
till att Versaillesfreden förfuskats av radikala
klåpare och landsförrädiska
samförståndspoli-tici i en bedrövlig humanitär anda — den
borde, säger Massis, ha skrivits med samma
bläck som offensivplanen 1918! — sitter nu
på någon plats inom det nya systemet efter
nederlaget och åberopar Péguy för diametralt
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
