Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Victor Vinde: Profeten Péguy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROFETEN PÉGUY
av franska borgare, som sträckte vapen i detta
krig. "Jag föraktar och hatar de fransmän,
som sålt två provinser (Elsass och Lothringen)
för att få fred och sedan reste till Bordeaux
för att gråta", säger Péguy. "I stället för att
fortsätta kriget..." Och på ett annat ställe:
"Jag är för Pariskommunen, mot underkastelse,
jag är för Proudhon, mot den avskyvärde lille
Thiers." Och han hämtar liknelser från
revolutionskrigen på 1790-talet för att visa hur ett
krig bör föras. Det är inte fråga om politisk
eller religiös övertygelse. "Den som försvarar
en fransk fästning, han må sedan vara
fritänkare, är släkt med Jeanne d’Arc", säger
han. I valet mellan den beskedlige Ludvig XVI,
som med utländska monarker konspirerade
mot sitt eget land, och Nationalkonventet, som
skickade ut sansculotterna att slåss, väljer han
utan tvekan Konventet.
Med samma lidelse beklagar han att
Pariskommunen inte tids nog "gjorde sig av med
politici, intellektuella och förrädare, som
hindrade kriget från att fortsättas", och tillägger
att här borde ett revolutionärt välfärdsutskott
ha varit på sin plats. Huvudena skulle ha fallit
under bilan. "I ett sådant ögonblick sätter jag
ingen högre än Robespierre", bekänner Péguy.
Så talar naturligtvis ingen pacifist.
Péguy avlägger tvärtom inför sina läsare
en helig ed. Edén att försvara landet. "Ingen
kan svära på att inte bli besegrad, men vi
— Péguys generation — skola åtminstone se
till att vi inte bli slagna som löjliga figurer.
Och i den mån det står i vår makt lova vi att
nästa krig varken kommer att likna 1870 eller
1871, utan 1793!"
Péguy höll åtminstone till hälften sitt löfte.
Han stormade ut som fyrtioårig löjtnant i sina
röda uniformsbyxor fylld av samma heliga
iver som föregångarna vid Valmy. Och när
han stupade låg det inget löjligt skimmer över
den fallna gestalten vid Villeroy den 5
september 1914.
Han föll som segrare vid Marne.
Pacifismen var som ett rött skynke på
Péguy. Men även här gjorde han skillnad
mellan äkta och oäkta pacifism. Han lät den
ultrapacifistiske och barnslige Charles Richet
ge ut en diger försvarsskrift för pacifismen på
sitt förlag. Péguy var i ordets djupare mening
tolerant. Han kunde hysa aktning för alla
åskådningar — som han samtidigt kanske
bekämpade — under förutsättning att de voro
äkta, oegennyttiga.
Den politiska pacifismen kunde han inte
med. Jean Jaurès hatade han personligen och
politiskt. I sin ungdom på École Normale hade
Péguy varit Jaurès’ mest tillgivne lärjunge.
Den äldre vännen och Péguy kunde promenera
i flera timmar och recitera klassiker. Lärjungen
var som förtrollad av denne sydfranske, eldige,
vältalige professor vars minne var som ett
levande klassikerbibliotek. När han flera år
senare upptäckte att Jaurès i politiken bedrev
politik, det vill säga kompromissade, gjorde
halva ting, sade halva sanningar, då fick han
ett outsläckligt hat till honom — ett hat som
ytterligare växte när han i Jaurès trodde sig
se en tysk agent — "underkastelsens och
kapitulationens tamburmajor", som han kallade
honom.
Denna politiska pacifism, som var så
utmärkande för vänsterpartierna efter sekelskiftet,
var naturligtvis inte oegennyttig — det såg
eller snarare det kände Péguy. Den var helt
enkelt en ofrånkomlig ingrediens i kampen mot
de om makten konkurrerande hurrapatriotiska
partierna. Krigsfaran måste förnekas,
grannlandets fredsvilja förvandlas till en inrepolitisk
dogm — med denna dogm stod och föll Jaurès.
Och Péguy brukade dundra mot dessa
märkvärdiga socialister, som reste land och rike
runt för att tala vackert om de undertryckta
folkens frigörelse — exempelvis de "stackars
armenierna" — men konsekvent blundade för
det faktum att elsassare och lothringare också
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
