Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Victor Vinde: Profeten Péguy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR VINDE
bekämpa de falska profeterna, som ex cathedra
förkunnade sina läror för massorna och hade
förmånen att bli trodda. Själv kände han sig
fylla en oändligt viktigare kulturmission än
hela Sorbonne: det var med sina Les Cahiers
de la Quinzaine som han byggde upp den nya
kulturen, även om den inte var akademiskt
vetenskaplig som Gustave Lansons
litteraturhistoria, Durckheims sociologi eller
historieutredningarna hos Lavisse. Och i sin bitterhet
över att sitta där halvsvältande med sin familj,
tvungen att arbeta utan rast eller ro för att få
den blygsamma budgeten att gå ihop och utan
erkännande för den kulturella gärning han
med de största personliga offer går i land med,
bryter han ut i de mest hätska invektiv: han
anklagar den professorn för att ha gift sig
rikt och en annan för att uppbära oförtjänt
höga honorar av staten, "medan vi som betala
skatterna ...". Han framställer hela Sorbonne
som en samling tallriksslickare, som han tar
heder och ära av.
Men hans strid mot den akademiska världen
föres inte uteslutande med så grova vapen.
Den har framsprungit ur en djup övertygelse.
Han reagerar mot den optimistiska
framstegsfilosofien, mot den nya Sorbonneskolans
degradering av metafysiken, mot dess
självbelåtna världsförklaringar, dess välklädda,
borgerliga skepsis, dess mani att förklara även det
oförklarliga med vetenskapliga floskler.
Sorbonne vill avskaffa alla hjältar och helgon,
utropar Péguy rasande. Man plockar av dem
glorian, legenden, man fuskar bort mystiken —
och försöker bedraga oss genom att hålla fram
vanliga, små usla människor i dagsljuset. Det
är obestridligen helgerån.
Mest förargar han sig över att
Sorbonne-profeterna förkunna ett slags kontinuerligt,
käpprakt framsteg, som utvecklat sig från
Skapelsen upp till Félix Faure. Kan man
komma högre än Platon, kan man i
utvecklingen överträffa Sokrates, utbrister Péguy
i sin polemik mot Sorbonne. Det finns inget
kontinuerligt framsteg på det andliga området.
Det andra — det materiella framsteget ■—
förnekar han ingalunda. Men det hör inte hit,
menar han. Och med Bergsons hjälp knusar
han sönder de officiella och av statsmakterna
omhuldade profeterna.
I själva verket blir man inte ens övertygad
om att Péguy bekämpar Sorbonne, därför att
dess lära är falsk som fastmer därför att han
misstänker Sorbonne för att inte själv tro på
sin lära. Det är äktheten han efterlyser. Det är
halvheten och den halva sanningen han
hud-flänger. De, som senare gjort affär av Péguys
ryktbara fejd mot Sorbonne, ha fullkomligt
missförstått hans avsikt och trodde att han
ville sätta andra ■—- lika falska — profeter i de
regerandes ställe, eller snarare: de trodde det
förmodligen inte, men försökte göra troligt
att det var så. Hela den reaktionära klicken
kring "Agathon", bakom vilken signatur bland
andra dolde sig Henri Massis, använde sig av
Péguy i en rent politisk intressestrid. Man kan
gott fastslå att Péguy alltid — vilken doktrin
som än hade varit förhärskande inom den
officiella filosofien — skulle ha hört till
opponenterna.
En mycket stor roll kommo de
utrikespolitiska händelserna i Europa att spela för Charles
Péguy från och med 1905 och Agadirkrisen.
Känslan av att kriget var oundvikligt stegrade
samtidigt hans ovilja mot socialismen och
framför allt mot dess pacifistiska inställning.
Han blev mer och mer utpräglad patriot
— däremot inte nationalist i ordets vanliga
bemärkelse — antipacifist eller med ett ord
som fått en aktuell klang i dessa dagar:
belli-cist alias krigshetsare.
Ingen i modern fransk litteratur har förmått
ge så starkt uttryck åt vad
efterkrigsgenerationen kände efter nederlaget 1871 och ingen
har fällt hårdare omdömen om den generation
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
