Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Alf Ahlberg: Min boksamling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF AHLBERG
begagna mig därav. Jag vill om möjligt läsa
mina egna böcker och under läsningen handskas
med dem efter behag. Om det är böcker, som
intressera mig, vill jag läsa dem med pennan
i hand, göra förstreckningar, krumelurer och
anteckningar. Ibland är detta kanske bara en
meningslös ovana, men ibland har man på så
sätt mycket bättre utbyte. Om man efter
åtskilliga år läser om en bok, är det intressant
att se, hur man förra gången reagerade. Det
förefaller mig svårt att riktigt tillägna sig en
bok med mindre den är ens personliga
egendom.
Tid efter annan har jag gjort aktningsvärda
försök att skapa något slags systematisk
ordning i min boksamling. Men böckerna ha,
kanske till följd av en mystisk valfrändskap,
ständigt på nytt en motspänstig benägenhet att
blanda sig med varandra, så att jag ibland får
söka dem länge, innan jag får tag i dem.
Dessutom ha de en tendens att försvinna, som torde
vara utmärkande för böcker i gemen. Var bli
egentligen alla försvunna böcker av? Finns det
något paradis för hädangångna böcker, så
måtte det snart vara fyllt. Jag hade en tid för
länge sedan till hobby att samla på
original-upplagor av Strindberg. Jag minns till exempel
de små läckra upplagorna av kammarspelen,
något av det vackraste, tror jag, som nyare
svensk bokmarknad haft att bjuda på. Av hela
härligheten finns nu blott minnet kvar. Jag har
den samlade upplagan, som är både vacker och
välredigerad — de fula ord, som uppges vara
strukna i den, kan jag gott undvara — men
det blir ändå aldrig detsamma.
Min boksamling är inte särskilt imponerande
och dyrgriparna äro tunnsådda. Till dem får
jag väl likväl i första hand räkna en gammal
latinsk bibel, tryckt hos Frobenius i Basel år
1491, alltså när Luther bara var en parvel på
åtta år och trettio år innan han malträterade
djävulen med sitt bläckhorn. Den är ett arv
från min far, som i sin tur fick den av en
gammal prästman. Längre tillbaka kan jag
inte spåra dess historia, bortsett från att den
har ett exlibris, som visar, att den i början
av sextonhundratalet tillhört en hertig av
Braunschweig. Förmodligen har den i likhet
med den ryktbara Silverbibeln stulits av någon
svensk krigsbuss under trettioåriga kriget och
hemförts till vårt land. En gång i unga dagar,
när jag befann mig i misär, sålde jag den till
Karl Börjesson, som i sin tur avyttrade den
till den kände bibliofilen Per Hierta. Han har
gjort en anteckning i den, att han visserligen
sett flera exemplar av samma edition men
"intet annat i originalband". Vid Hiertas död
köpte Börjesson den tillbaka, och så blev jag
i tillfälle att på nytt av honom förvärva den.
Det ovanliga tillmötesgående han därvid visade
mig är för resten inte det enda jag har att
tacka denne sällsynte gentleman för. Heder åt
hans minne!
Boken är inte bara den äldsta utan den utan
jämförelse vackraste i min samling. O forna
tiders böcker! Den vackra svinläderpärmen
med sina slingor av ornament och sina bilder
av evangelisternas allegoriska djur, stiliserade
som på en glasmålning i en gotisk katedral,
är visserligen något maskstungen men i stort
sett utmärkt väl bibehållen. Vilken otrolig
omsorg har inte den okände konstnären lagt ned
på varje detalj. Öppnar man de stadiga
spännena, lyser från ett fyrahundrafemtioårigt
papper, som knappast märkbart gulnat, det
klaraste och sobraste tryck ens ögon till mötes.
Det är en fröjd att sitta och betrakta de
illuminerade gotiska kapitälerna. Varför äro de
gamla böckerna så vackra? Är det fråga om
en konst, vars hemlighet gått förlorad för
mänskligheten? Nå, visst har det på senare
tider i detta fall blivit bättre, mycket bättre.
Gudskelov att vi kommit ifrån de
förskräckliga, av billigt guld prålande praktupplagor,
som stodo på våra fäders hyllor. Men så vackra
som de gamla böckerna tycks vi ändå aldrig
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
