Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Herr Blink går över alla gränser av Lars
Levi Læstadius. Göteborgs Stadsteater.
Att Lars Levi Læstadius j :r är en stor
beundrare av den moderna amerikanska
dramatiken kan man gissa sig till av Stadsteaterns
repertoar, men näppeligen av hans egna
stycken. Som teaterns sekreterare har han
givet inflytande på programvalet, och om man
jämför förr och nu, ser man nog hur han
utnyttjat det. Han är ett löftesnamn inom svensk
teater, men ej på grund av fallenhet för
laddade effekter, som är amerikanarnas styrka
och svaghet, utan på grund av sin belästhet
och stora kunnighet, sitt nyktra omdöme, sin
stilkänsla och sin hängivenhet för yrket.
Hans tidigare bagage omfattar ett spex,
dramat "Vägen framåt" och mellan dem den
ungdomligt Dostojevskij färgade
degenerations-studien "Stenen vill falla" (given av Sandro
Malmquist på Nya Teatern med Järrel och
Aino Taube). Ett stycke med tung atmosfär,
och det skulle så vara, men där tillika själva
meddelelsen stod still i marvatten på ett sätt
som var mindre lyckat. Det är ett drag som
återkommer också i komedien "Herr Blink ...".
Læstadius ej blott utgår från en tes när han
bygger sina stycken. Han återvänder ideligen
till tesen, sträcker den, spänner den och
änd-vänder den. Allt han har att bjuda ögat av
aktion är blott disparata klotsar, löst
ditklist-rade här och var på tesens väv för att hålla
åhöraren vaken och vid humör under
föreläsningen. För innehållets del kunde de lika gärna
vara borta eller vara helt annorlunda.
Såtillvida erinrar hans teknik mer om Shaws än om
amerikanarnas, fast han naturligtvis ej alls
har Shaws spiritualitet och rutin, ej heller en
så facetterad förkunnelse. Herbert Grevenius
och Kjeld Abell är två andra författarnamn,
som rinner en i tankarna. Vardera har sina
beröringspunkter.
Alla Læstadius pjäser handlar om
handlingen. Det är den befriande handlingens pro-
blem, som han doppar i tragiska eller komiska
kemikalier och proberar olika
försökslösningar på. "Herr Blink" är det senaste, och
vill väl vara det mognaste försöket. En ung
man vantrivs med lördagens köttbullar och
vardagens nålstick på kontoret, han vill något
nytt, han vill gå över alla gränser. Det blir
till middag på Grand och en näsomvridning
på chefen, inget mer. Av ett enfant terrible
till oborstad krympling får han höra att hans
fall är banalt och av en gammal latinlärare
att horisonten är vår enda gräns, och den kan
aldrig överskridas. För att också få ett
lustspelsslut på det hela kommer det fram att
chefen, som tur var, förskingrat, så att näsgreppet
blir utan påföljd; och så upptäcker herr B.
att det fanns en gräns mellan honom och hans
söta fru, den överskrider han alltså och
befinner sig väl. Skolastiskt, så det förslår, och
föga lyckat, om man nödgades ta det på
allvar, ty så billig patentmedicin mot själens
utlängtan är ej att lita till ens i ungdomen.
Men jag har en misstanke att författaren
Læstadius menat också denna upplösning
lekfullt-ironiskt, liksom förskingringen, fast regissören
Læstadius ej lyckats ro i land poängen.
Hur därmed månde vara, det nylæstadianska
budskapets art tar man ej fel på. Det är det
klassiska. Måtta, men ej till överdrift. "Mäden
agan" — aldrig för mycket. Det uppriktiga
allvar, varmed detta väl dock knappast
universella arkanum framföres, är den ena
behållning, som man har av pjäsen. Den andra är
en viss blond ton av nordisk sommar i
staden. Samt ett par typer. Yngve Nordwall hade
fått hand om pjäsens tacksammaste roll
(krymplingen) och gjorde en strålande figur
av den. Hans rangplats bland Stadsteaterns
allra främsta artister är nu obestridlig. Sven
Milianders tolkning av lektorn gjorde ej så
starkt omedelbart intryck, men värmde efteråt.
Märta Dorff var ett färgklatschigt hamnfnask.
Om övriga uppträdande var mer eller mindre
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
