Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
bleka, får det skrivas halvt på regissörens
oförfarenhet, halvt på författarens.
Scenbilder: ett par bra
sommarnattsexteriörer, ett par banala interiörer. Repliken mycket
ledig, men utan större intensitet. Både publik
och kritik intog i Göteborg en välvillig
hållning mot det dock ej över sig insmickrande
lustspelet, och översåg med svagheterna för
ansatsens skull. Stycket bör kunna bli en bra
film. Agremanger som ett ofrivilligt kallbad,
ett kvinnoslagsmål och en ateljéfest samt en
klimax som näsomvridningen bör komma
mycket bättre fram där än på scenen.
Ebbe Lindé
Vägen hem av Gösta Nordström. Svenska
Dramatikers Studio.
Detta debutstycke fick första priset i
studions och Dagens Nyheters
dramatikerpristävling. Med eller utan prisberömmelse är det
ett gott förstlingsarbete som har något
väsentligt att säga och som går rakt på
väsentligheten i en dramatisk formgivning som är
modern utan att vara tillkrånglad eller
självmedveten. Hans största svårighet är ännu så
länge att komma loss från de alltför litterära
uttryckssätten. Problemet i dramat är enkelt
och viktigt, fruktansvärd verklighet för
millioner män. En soldat väntas hem från fronten
på fjorton dagars permission och hustrun och
sonen äro uppfyllda av lycklig förväntan. Men
soldaten kommer inte, han fastnar på en krog
någonstans på hemvägen bland slinkor och
hemmafrontskverulanter. I kriget har han fått
göra tjänst som slaktare inte bara av
beväpnade fiender utan också av värnlösa kvinnor
och barn, repressalieåtgärder för partisandåd
som han måst verkställa på order. Han har
varit med om att skjuta en sjuårig pojke, lika
gammal som hans egen, han har sett högar
av kvinnor ligga stympade efter vägarna, han
har i djurisk exaltation haft kvinnor som givit
sig åt honom av skrämsel. Han kan inte befria
sig från dessa ohyggliga minnen och från sin
känsla av personligt ansvar för dem, han har
inte mod och anser sig inte ha rätt att återse
sina kära. För att definitivt fullborda sin
andliga död går han i säng med en tarvlig men
snäll liten kaféflicka. Han ältar sina tankar för
vem som vill höra på; en annan soldat från
fronten är den enda som tar honom på allvar
men han kan inte ge honom lösningen på
problemet och lätta hans samvetsnöd. Någon
rationell lösning kan inte heller författaren
anvisa. När soldaten beslutat sig för att
återvända till fronten utan att ha besökt hemmet
och redan anträtt resan blir behovet att en
sista gång se hustrun och sonen honom
övermäktigt. Som en sömngångare eller en vålnad
träder han in i hemmet. Han vidrör inte
hustrun ty han känner sig som en spetälsk, han
står vid sitt sovande bams säng stum och
orörlig. Och så störtar bekännelsen än en gång
över hans läppar och den har inte blivit
vackrare sedan sist. Hustrun bönfaller honom
ändå att stanna hos henne och livet och när
han går in till sin son vet man att han
kommer att stanna och att det friska och positiva
i tillvaron småningom skall utföra sitt läkande
arbete. Det onda kan inte sonas på annat sätt
än genom att man anförtror sig åt de goda,
uppbyggande krafterna.
Dramat är byggt i fyra bilder av
tablåkaraktär. Per Axel Branner hade satt det i
seen med korta pauser mellan bilderna,
utfyllda av musik. Han höll därigenom fast den
förtätade stämning, som infann sig från och
med andra bilden, och förlänade framförandet
en anmärkningsvärd intensitet. Det fina med
Branners regi är att den är så osökt; den når
sina effekter utan varje effektsökeri och den
möjliggör för skådespelarna att uppträda
naturligt men ändå disciplinerat. Scenbilderna,
av Erie Söderberg, voro lika frasfria och
övertygade med ytterst små medel. Endast ett
småfel vidlådde regin: i sista akten voro
skådespelarna i en viktig seen skymda av ett bord
mitt på golvet. Kaféscenerna voro de bästa,
och den bombraid som drog fram i andra
akten var häpnadsväckande illusorisk ur
ljudteknisk synpunkt.
Soldaten spelades av den unge
göteborgaren (trevligt höra så osminkad göteborgska
på scenen) Anders Ek och det blev ett
genombrott som förslog. Denne skådespelare har en
intensitet av det ovanliga slaget. Han spelade
dämpat på en sträng av trots och en av
förtvivlan men man fick en livlig känsla av
det våldsamma trycket under. Då och då
släppte han på nästan för fullt och då gick
det genom märg och ben. Utmärkt var också
Inge Wærn som den lättfärdiga servitrisen, en
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
