Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Mayfair och Rivierans lekplatser. Men det är ju
ofta så med engelsmän att de ha en förmåga att
"rise to the occasion". Allvaret finns där hela
tiden bakom den frivola eller barnsliga
fasaden, men det tas inte fram förrän det behövs.
Huvudrollen i "In Which We Serve" spelas
av ett skepp, jagaren "Torrin". Vi få se hur
kölen sträcks och pansaret nitas fast, vi få se
stapelavlöpningen och bemanningen, vi få vara
med om dess jungfrufärd, dess första strid och
dess undergång för tyska bomber utanför
Kreta. Några män, däribland befälhavaren,
rädda sig med nöd *ram till en gummiflotte, som
de klamra sig fast vid. Medan de ligga där i det
oljiga vattnet, några av dem sårade och svårt
utmattade, plånas gränserna mellan verklighet
och minne ut för dem (själva övergångarna,
när bildytan buktar sig och löses upp som en
spegelbild i ett gungande vatten, äro ytterst
effektfulla), och vi få en serie bilder ur de
olika männens förflutna i land och
ombord, varigenom "Torrins" och dess manskaps
historia småningom fylls ut och blir alldeles
levande för oss fram till katastrofen. Det är
framför allt tre män och tre storartade
skådespelarinsatser som stå i förgrunden,
befälhavaren, underofficeren (Bernard Miles) och
matrosen (John Mills), var och en representerande
sitt skikt av det engelska samhället. Som deras
respektive hustrur göra Celia Johnson, Joyce
Carey och Kay Walsh var för sig
beundransvärda prestationer, i synnerhet den
förstnämnda som en lady ut i fingerspetsarna.
Bilderna från hemmafronten äro ömsom lustiga,
ömsom gripande och utformas med en drastisk
humor och en lokalkännedom som är
utomordentligt övertygande. Scenerna till sjöss äro
dock ännu mera lysande; enbart skildringen
av den strid då "Torrin" går under skulle göra
denna film för alltid minnesvärd, och det finns
andra liknande episoder. När man ser denna
film är illusionen av verklighet — av en
emotionellt och handlingsmässigt förtätad verklighet
— så stark att ens egen normala verklighet
bleknar bort och — om man överhuvudtaget alls är
medveten om den — ter sig sällsynt fattig på
liv och betydelse. I jämförelse med "In Which
We Serve" komma också de flesta filmer att te
sig romantiserade och fadda. Den förtjusande
"Mrs. Miniver" blir som en tårtbit bredvid en
kaka gott, hårt bröd. Georg Svensson
Mordet på jultomten (L’assassinat du Père
Noel). Christian Jaque. Continental Films.
Denna franska film är inspelad under
ockupationen men står sig gott vid jämförelse
med forkrigsproduktionen. Med dagens
verklighet har den ingenting att skaffa, den är en
bisarr och högst förtrollande blandning av
julsaga och kriminalfilm, förlagd till en liten
insnöad alpby långt vid sidan om allfarvägen.
Det kriminella inslaget behöver man inte ta
så allvarligt. Det rymmer visserligen ett mord
men ligger ändå på det lekfullt farsartade
planet. Den mördade stjäl förklädd till jultomte
en kostbar juvel ur Betlehemsstjärnan
ovanför krubban i kyrkan och gömmer juvelen i
en jordglob som är upphängd som skylt
ovanför pappa Cornusses verkstad för
jordglober och leksaker! Även de försök som göras
att framkalla en kuslig mystik kring den
svårmodige unge baronen med sin hemlighetsfullt
behandskade hand och den sorgklädda,
rubbade Mor Michel med sin bortsprungna katt
upplösas snart nog i ett gott skratt. Sagan
blandar poesi och grotesk på ett äktfranskt
sätt, den blåser upp en praktfullt skimrande
bubbla blott för att sticka hål på den med ett
ironiskt grin, den är vänlig och söt på
gränsen till det snarfagra och i nästa ögonblick
bullrande av gargantuansk livsglädje. Man
minns filmen framför allt som en serie med
konstnärlig känsla uppfattade och
realiserade episoder, som avlösa varandra utefter
hela skalan av uttrycksmöjligheter i en
gemensam ram av snö och vintermörker:
lektionen i pojkskolan med den koleriske läraren,
ungarna som storma ut på bygatan mellan de
manshöga drivorna, flickan som somnat
bland dockorna i leksaksverkstaden,
orgelläktaren med gosskören, den dråpliga
"mordkommissionen" i arbete, den vilda dansen på
värdshuset, jultomtens fuktiga julaftonsrond
ur hem i hem, den sjuke gossen och hans
två desto friskare bröder, det skygga, kyska
mötet mellan sagans prins och prinsessa.
Man får gå till Disneyfilmerna för att finna
en lika lekfullt arbetande filmatisk fantasi
och en sådan förmåga att pressa en
situation på dess artistiska innebörd. Som en
av Disneys flodhästar vältrar sig Harry Baur
praktfullt och frustande i jultomtens roll.
Georg Svensson
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
