Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
också suggestivt dubbelbottnat. Scenerna
hemma hos Marys föräldrar är överdrivet
karikerade och Lilians hem presenteras i en
rätt olycklig dansscen, men hennes fader
generalkonsuln är utomordentlig, en makaber
njutningsspecialist som upptäckt att lidandet
förhöjer smaken både på hummerns kött och
skaldernas dikter. Avslutningen kommer
mindre lyckat med uppvaknandets beskedliga
olja över den konfliktskakade drömmen.
De unga amatörskådespelarna var i
allmänhet förvånande säkra, uttrycksfulla på ett litet
chargerat sätt som gick bra ihop med stycket.
Mest värda att nämna är väl Bertil Sjödin i
sin ganska svåra huvudroll, Sture Ericssons
rödormande Fan, Karl-Axel Forsbergs
vällustigt tandsugande konsul, Annika Tretows
temperamentsfulla Mary, Rolf Alexanderssons
jargongsäkre d:r Paprika och Erland Josephsons
professor, vars bullrande självsäkerhet tycktes
studerad efter levande modell. Äran av
föreställningen tillkommer för övrigt i första hand
regissören, Ingmar Bergman. Det var
verkligen vital, livslevande teater, trots de
blygsamma yttre möjligheterna.
Artur Lundkvist
Film
Elvira Madigan. Åke Öhberg. Europa Film.
Den högadlige kavallerilöjtnantens
kärlekssaga med lindanserskan Elvira Madigan som
slutade med ett revolverskott på en dansk
badort var på sin tid ett framstående
skvallerämne i de högre kretsarna och nådde ut till
folket genom den unge Saxons jämmerliga
visa. Det var en tragisk affär men på grund
av sitt följ etongsmässiga förlopp är den inte
så lämplig som motiv för tragisk konst. Det
vilar ett drag av sorglustigt pekoral över detta
provinssvenska Mayerlingdrama; visans ord
ha oupphörligt flätats samman med
verklighetens öden och det är lika svårt att skilja
de båda elementen åt som att från
gammaldags fotografier lösgöra personerna från de
målade björkarna i bakgrunden.
En film om Elvira Madigan tänker man sig
helst som en pastisch av romantiskt ironisk
karaktär där de båda älskande få sväva
omkring i en sfär av drömsk, bitterljuv
overklighet. Så har nu inte Åke Öhberg gjort den. Han
har gått till verket med stort allvar och varmt
medlidande som också förmedlas till
åskådaren med den påföljd att man lämnar
biografen i en känsla av beklämning över hur
troskyldigt livet ibland imiterar den dåliga
litteraturen. Åttitalsmilj ön i de rikas boningar, i
kavallerimäss, värdshus och cirkustält är
återupplivad med stor stiltrohet som sträcker sig
också till de uppträdandes utseenden och
hållning. Den olycklige löjtnanten och den
purunga lindanserskan skildras med försök till
psykologisk gestaltning (det är Harald Beijer
som skrivit manuskriptet), han som en
poetnatur i revolt mot det militära tvånget och sitt
konventionella äktenskap, hon som en
renhjärtad flicka med illusionen om den stora
kärleken i behåll. Den förälskade löjtnantens
kollisioner med sin militära plikt och sin
klassmedvetna hustru ge anledning till några starka
scener, men ändå lyckas filmen inte riktigt
få fram det dramatiska i klassmotsättningen.
Detta intryck förstärkes av att scenerna
mellan Åke Öhberg och Eva Henning — de båda
älskande — äro så utslätat ljuva och osinnliga.
Den verkliga historien var ett passionsdrama,
men passionen lyser med sin frånvaro i
filmen. Georg Svensson
Havet är vårt öde (In Which We Serve).
Noel Coward. Two Cities Film.
Noel Coward har alltid gjort sig känd som
en mångsidig man, författare, skådespelare,
regissör, producent och kompositör i en
person. I alla dessa egenskaper uppträder han i
denna storslagna film om en brittisk jagare
och dess manskap under kriget. Han har själv
skrivit manuskriptet och arrangerat musiken,
han spelar själv en av de ledande rollerna,
befälhavarens (med captains, alltså
kommendörkaptens, rang), han har regisserat filmen
tillsammans med David Lean. Cowards tidigare
erfarenhet av film är obetydlig, åtminstone
som regissör, och det får därför betraktas som
ett häpnadsväckande bevis på mannens
intelligens och energi att med ens ha avlagt ett
mästarprov som gott kan ställas vid sidan av
det främsta som filmkonsten hittills frambragt.
Det kanske mest överraskande är likväl att
Coward både som skådespelare och
författare-instruktör visar prov på en hjärtats inlevelse
och en realistisk karakteriseringsförmåga som
man inte tiltrodde den elegante virtuosen från
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
