Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - För boksamlaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR BOKSAMLAREN
måste akta sig för att sammanblanda
originalupplagan med någon av de talrika upplagorna
med samma titelblad och tryckår som första
upplagan av 1790 — det finnes till och med
titelblad med tryckåret 1787 vilka samtliga
äro sammanställda på 1800-talet. Det är lätt
att konstatera att de äro oäkta upplagor, då
de ha samma arkräkning som Goethes
Schrif-ten Bd 7.
Vad nu resultatet av denna undersökning
beträffar, så kan det sammanfattas så, att av
tvenne tryck, vilka överensstämma i avseende
på yttre utseende, sid- och radantal samt
boktryckstyper, men som dock icke äro tryckta
med samma sats, är nästan alltid det med
"rättad" text originaltrycket och det med
grova fel ett senare tryck, som vanställts på
grund av sättarens eller korrekturläsarens
slarv. Ett nyare svenskt exempel, som
bestyrker denna teori, ha vi i den undersökning över
de tre upplagorna av Jakob Wallenberg "Min
son på galejan" med tryckåret 1781 och för
övrigt ingen upplagebeteckning, som den
kände samlaren G. Bernström publicerat i
festskriften till Göteborgs stadsbibliotek 1941.
Även här visar det sig att det första trycket
är det mest korrekta.
Genom denna regel, för vilken vi ha
Schulte-Strathaus att tacka, ha samlarna fått ett nytt
hjälpmedel för bibliografiska undersökningar.
Då ännu så stora områden av bokforskningen
äro täckta av outforskad urskog, kan var och
en anse sig skickad att efter förmåga hjälpa
till. Ju viktigare ett verk är, ju större dess
inflytande varit, desto mer berättigad, ja, desto
nödvändigare är varje undersökning för
fastställandet av originalupplagan. Det allt högre
värdet hos dylika primörer visar frågans
allmänna betydelse och tvingar samlaren att noga
följa forskningen på sitt område för att icke
råka ut för förluster. Annars kan det hända,
att man får betala dyra lärpengar, t. ex. om
man av de många upplagorna av Pascals
Pen-sées från 1670 såsom originalupplaga
förvärvar den med 334 sidor — som det står i
Brunet — medan i stället den nyaste forskningen
visat, att den med 365 sidor är den verkliga.
Men man får därför icke förfalla till
fantasterier. Icke ens den mest fanatiske bibliofil
torde gå så långt att han anser exemplar, som
tryckts på förmiddagen vara värdefullare än
de, som tryckts på eftermiddagen. Det kan
heller icke falla oss in att behandla begreppet
originalupplaga schematiskt och ytligt.
(Va-rietas delectat — speciellt när det gäller
samlande.) Vem skulle t. ex., för att nu hålla oss
till Faust, anse Faustfragmentet 1790 som den
enda originalupplagan, och icke upptaga den
kompletta *örsta delen av 1808 i det
förtjusande lilla enkla oktavformatet eller
samutgåvan av första och andra delen av Faust av
1833 i sin samling av originalupplagor? Vem
är inte överens med mig om, att den sista
upplagan som utgått från diktarens hand och där
verket fått sin avslutade gestalt, måste intaga
en hedersplats bland originalupplagorna? Och
bland senare upplagor av ett verk med
originalkaraktär och originalvärde — det finns flera
sådana än man skulle tro och vilka man
tanklöst brukar gå förbi såsom värdelösa — kan
man peka på sådana, som på viktiga punkter
ändrats av författaren och som i jämförelse
med tidigare helt omarbetats, så att man fått
ett helt nytt arbete med originals värde.
Särskilt samlare av den vetenskapliga
litteraturens originalupplagor ha tillfälle att taga
ställning till denna fråga. Det är nämligen icke
ovanligt, att senare upplagor av ett
vetenskapligt verk innehåller nya upptäckter och fört
till nya framsteg inom respektive Vetenskap.
Ett skolexempel erbjuder Linné’s huvudverk
"Systema naturae", där 10 :e och 12 :e
upplagorna äro mycket mer värda än de övriga,
med undantag för den första.
Om vi utgå från dessa synpunkter i vårt
samlande — inom vilket område det vara
månde — göra vi rättvisa åt boken som andens
uppenbarelseform. Vi behöva då icke frukta att
få dela det öde, Sigfrid Siwertz i sin
apokalyptiska vision nedkallar över "den
gubbaktiga bokepikuréens" huvud. Diktarens poetiska
förord till antologien "All världens berättare"
förtjänar att läsas — även av samlaren. I vårt
dagliga liv ha vi fått en vana att skåda ut från
vårt skrivbord med en nyktrare blick över
världen. Därför torde diktarens anklagande
ord i första ögonblicket ljuda skräckinjagande
för bokvännen. Dock synes mig som om
diktaren inte velat uttrycka något annat, än vad
en tysk samlare en gång sade till mig,
nämligen att vi alla måste vänja oss att fördjupa
samlandet. W. Heimann*
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
