Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
SAMUEL BUTLER: The Way of All Flesh.
London 1903. Svensk översättning: Alla
dödligas väg. Sthlm 1928.
"Grunden till fortplantningen måste sökas
inte i en önskan hos föräldrarna att
fortplanta sig utan i groddämnenas vantrivsel med
omgivningen inne i föräldrarna och i en önskan
från groddämnenas sida att få en självständig
existens", säger Butler någonstans. Och
någon annan skulle knappast ha kunnat säga
det. Man har i ett sådant yttrande hela hans
oppositionslust, originalitet, humor och
gro-teskt-komiska fantasi, hela den halvt
på-tvungna, halvt frivilliga attityd som både vill
och inte vill att man ska ta hans allvar — på
allvar. Och man har dessutom själva
kärnpunkten i hans biografi. Citatet borde ha stått
som motto på "The Way of All Flesh", den
digra volym som han skrev på mellan 1872
och 1884 och som publicerades först efter
hans död; denna besynnerliga blandning av
roman och självbiografi som inte är riktigt
lyckad varken som det ena eller det andra
men som blivit vad som kanske är ännu
viktigare, nämligen en verklig bok, och som mer
än något annat bidragit till att "B. har utövat
ett starkt inflytande på modern engelsk
litteratur", som slutklämmen lyder i den korta
But-Ierartikeln i min uppslagsbok.
"Allt vad en människa gör, vare sig i
litteratur eller musik eller målning eller arkitektur
eller något annat, är alltid en bild av henne
själv, och ju mer hon söker att dölja sig, desto
tydligare skall hennes karaktär uppenbara sig,
trots alla hennes ansträngningar", heter det
på ett ställe i "The Way of All Flesh". Butler,
som visserligen hade lärt sig att inte bry sig
om ifall man inte tog honom på allvar,
levde emellertid som han lärde och gjorde
följaktligen inga ansträngningar för att dölja
sig. Bortsett från det nöje som hans kvickhet
och groteska humor kan bereda finns det
varken i hans framställningssätt eller åsikter nå-
gon ansats att försöka vinna publiken.
Livssyn, idéer, tycken och infall kommer fram
osovrade. Butler underlåter inte att framhålla,
att penningförluster är svårare att bära än
någon annan hemsökelse för dem som är
gamla nog att inse deras betydelse, att
dubbelt italienskt bokhålleri är den nödvändigaste
delen av en ung mans uppfostran näst efter
det att lära sig läsa och skriva, att Händel
kommer först bland musikens mästare och
därefter på en lång stund ingenting, att de flesta
medlemmarna av en släkt är avskyvärda och
att "jag är en Ismael av instinkt lika mycket
som genom omständigheternas makt, men om
jag håller mig utanför samhället så blir jag
mindre sårbar än ismaeliter vanligen brukar
vara".
I sitt avslöjande av hyckleriet ansluter sig
ju Butler närmast till traditionell engelsk
opposition. Emellertid avviker hans skildring av
sedermera kyrkoherden Theobald Pontifex och
hans hustru Christina inte desto mindre från
övriga demaskerande porträtt i litteraturen. Inte
genom bredden, för de stunder man är
tillsammans med makarna Pontifex är jämförelsevis
få och spridda över en lång tidrymd, utan
genom skäipan och intensiteten. Butlers
porträttkonst är en karikatyrkonst, egentligen utan
överdrifter, baserad på koncentration och
urval. Han ger helt enkelt några närbilder —
som säger allt, eller nästan allt. I biografier
händer det ibland att det intressantaste står
med petitstil i fotnoter, citat och brevbilagor.
Butler klipper i stället så att säga bort
texten och låter sin levnadsbeskrivning av
Theobald och Christina bestå av fotnoterna,
citaten och brevbilagorna som sedda genom
hans förstoringsglas blir fullt tydliga även
för svaga ögon. Den artistiska effekten av
detta förfaringssätt blir att vad som har
kallats för ett obarmhärtigt dagsljus faller över
föremål som vi vant oss att betrakta i dämpad
belysning, men den psykologiska förklaringen
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
