Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
redan är i full gång; han möter Rathenau i det
nödlidande Berlin och bevittnar Hitlers
misslyckade kupp i München. När tavelaffärerna
för honom till Rom lär han känna den ädle
socialisten Matteotti strax före hans
martyrdöd och blir utvisad från Italien av Balbo. Han
är sedan gammalt bekant med faderns
opålitlige affärsvän, den mystiske greken Zaharoff,
Europas vapen- och oljekung, och han får se
honom sitta i skjortärmarna framför brasan
och bränna sina hemliga dagböcker, beredande
sig på slutet, ensam och utan tillit till någon.
Han möter Isadora Duncan, den något tunga
och nötta men ännu fascinerande danserskan
med sin blandning av naiv självförhävelse,
hänsynslöst okonventionell idealism och flödande
moderlighet; och han motstår hennes
obligatoriska förförelseförsök.
Lanny ska visserligen inte vara någon
puritan, men i motsats till flertalet i hans
omgivning är han mycket moralisk i kärleksfrågor.
Han är så gott som oskuld till tjuguårsåldern,
därefter får han ett allvarligt förhållande till
en medelålders gift fransyska som varar till
hennes död. Då återvänder han till sin
ungdomskärlek Rosemary, nu en blomstrande
engelsk grevinna. Slutligen låter han sig på ett
ärofullt sätt fångas av en ung, amerikansk
mångmillionärska och anländer som lycklig
prinsgemål med henne till Amerika, lagom för
att uppleva det vilda nattklubbslivet under
börsspekulationens febrigaste dagar, just innan
kraschen kommer med allmän panik, många
självmord och depressionens trista
tillnyktrande. Och därmed är scenen klar för ett
nytt decennium i händelsekavalkaden kring
Lanny Budd, en ny jättedel i Upton Sinclairs
romansvit.
Bokens hjälte är älskvärt och utförligt
beskriven, men han intresserar föga, han
genomgår ingen egentlig inre utveckling. Han förblir
mest en samlande staffagefigur i den stora
tidsmålningen, en förevändning för den ytterligt
omspännande skildringen. I ännu större
utsträckning än den föregående boken är denna
förvillande lik en underhållningsroman ur
internationella societetskretsar; det är knappast
annat än det sociala perspektivet och de
ständiga tidsutblickarna som gör den till något
annat och mer. Den kan erinra om gamla
följetongsluntor med bleka grevinnor och sibiriska
fasor sammankopplade i titeln: grevinnor och
alla slags högdjur finns det till överflöd i
boken, medan fasorna är krigets, nödens,
revolutionsjäsningens och diktaturterrorns.
Som tidsskildring uppvisar boken ett
svepande panorama, skickligt arrangerat, klart
belyst, med ett stort kunskapsförråd bakom och
en illusorisk miljökännedom som inte gärna
kan vara inhämtad enbart genom läsning.
Sinclairs klarläggande av det politiska intrigspelet
och den internationella storfinansens irrvägar
är mycket åskådligt, säkert också betydligt
förenklat, men ändå i det väsentliga med en
övertygande sanningsprägel. Framför allt den
amerikanska börskatastrofen blir ovanligt gripbar
och suggestivt makaber, en motsvarighet till
den avslutande fredskonferensen i förra
volymen. Porträtten av både verkliga och diktade
personer är journalistiskt rappa, stundom
pittoreska, nästan aldrig enbart karikatyrer.
Med all sin revolutionära dogmatik är
Sinclair bestämt i många avseenden en god
borgare. Som författare är han helt till freds med
romaner av inarbetad, populärt underhållande
typ bara han får i dem insmuggla något av sin
sociala medvetenhet. Denna gång har han dock
behärskat sin agitatoriska iver bättre än
någonsin, tydligen fast besluten att skriva en
lättflytande, allmänt gångbar roman. Efter sin
livslånga verksamhet i den propagerande
samhällsskildringens tjänst har hans revolutionära
samvete äniligen gett honom ro att berätta
friare och sorglösare, mera lustbetonad. Han
ser inte heller så schematiskt som förr på de
sociala och ekonomiska orsakssammanhangen
i samhället. Han behärskar även lyckligt sin
nedärvda puritanism, sin böjelse att i gräll
predikantstil utmåla Babylons laster; han kan
nu låta sinnligheten blomma också i inte fullt
respektabla sammanhang. Men märkligast är
kanske den kärlek till konsten han avslöjar.
Det är som om han på gamla dagar insett att
konsten är något mer än ett bihang till
politiken, ett propagandaredskap. Vem hade trott
att Upton Sinclair skulle skriva en bekännelse
till konstens frihet som denna: "Konstnären
är av naturen anarkist. Han lever i den
skapande fantasins frihet och representerar den
experimentella beståndsdelen av livet. Om yttre
makt av något slag skulle inskrida och säga
åt honom vad han skulle tänka eller känna
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
