Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bästa ansträngningar men däremot just i sin
upplevelse av egen fulkomlig maktlöshet
känner en annan makt bryta in i sitt liv — en
makt, om vilken han till att börja med bara
vet, att den är av annan art än hans eget väsen,
men som han sedan kan identifiera med Kristi
kärlek. Just detta upplevelseschema återfinner
man hos Karlfeldt — det är därför man vågar
räkna honom som kristen. Man behöver inte
ens tveka inför ordet omvändelse. Karlfeldt
omvändes vid ett visst datum av sitt liv, då
han tvangs att radikalt revidera både sin
åskådning och sitt liv. Det verkar, som om denna
mäktiga upplevelse därefter skulle ha bleknat
och ersatts av ett karskt kallelsemedvetande.
Men under senare år fördjupas och förnyas
hans religiösa liv. Ännu i den daterade dikten
"Aftonbön" finns en fläkt av den
oändlighetsmystik, som så länge ersatte verklig
Gudsupplevelse hos honom. Men redan i "Sjukdom"
finns klart angivet, att skalden mött en
gudomlig makt av kärlek — "rösten var en väns" —,
som tvingar honom att revidera sitt liv, och
i Franciskusdikten föreligger en klar
bekännelse, ett otvetydigt utslag av kristen
personlighetsreligion. Varför Fries vill bortförklara
denna upplevelse som en tillfällig — i och för
sig ärlig — stämningsupplevelse, är dunkelt.
Kanske får man förklaringen, om man tar del
av hans kommentar till raderna:
Jag ville upp och vandra,
så fattig som de andra
i fiskarlaget, som försvann bland mörka oljoträn.
"Det är fråga om en önskan men icke om
en verklig möjlighet", säger Fries. Men all
kristendom — från Paulus till Pascal — har
klart inskärpt, att det enda en människosjäl
kan prestera är denna "önskan" — det är Guds
sak att sedan skapa sin verklighet i denna
villiga själ!
Fries’ studie blir väsentligen förfelad, därför
att den för starkt påverkats av Fogelqvists
inadekvata karakteristik, vilken i sin tur är
betingad av denne kritikers speciella andliga
situation. Den karlfeldtska diktens spegling av
en stort anlagd människas stormiga
utvecklingsgång behöver bara läggas vid sidan av
autentiska dokument om Guds arbete i andra
människosjälar, för att sammanhanget skall bli
alldeles klart. Även om man icke kunde styrka
sin mening med klara uttalanden — ja, även
om skaldens uttalanden skulle ha gått i motsatt
riktning! — så äger man kategorisk rätt att
påstå, att denna personlighetsutveckling är
genuint kristen. Vore icke detta kristendom —
vad vore då kristendom? Sven Stolpe
Danska dramatiker
ALF HENRIQUES: Modern dansk dramatik.
Studentföreningen Verdandis småskrifter
n:r 453. Bonniers 1942. 1:50.
Det är en liten behändig och överskådlig
volym Alf Henriques har skrivit om den
moderna danska skådespelsdiktningen. Vi
behövde en sådan bok, och nu har vi fått den,
något opersonlig i tonen kanske men likväl
författad av en man, som med andra förtjänster
förenar den att vara född dansk och ha den
danska teaterglädjen i blodet.
Det är epoken mellan de bägge krigen det
är fråga om. Efter vad man kan läsa mellan
raderna har Henriques en viss förkärlek för
det symbolistiska och expressionistiska dramat
— i diskreta parenteser manar han fram
namnen Maeterlinck, Strindberg och Synge — och
mycket riktigt väljer han också till
utgångspunkt för sin framställning Svend Borbergs
patetiska artikel om "Skuespillets Forfald" från
1919. Den vände sig mot de traditionella
konversationsstyckena och slutade med en hednisk
bön: "Dionysos, skænk os igen en Fest! —
skænk os Rusen, Ekstasen, de store Syner!"
Det låter så odanskt som gärna är möjligt, och
de bisarra tankespel, i vilka Borberg själv sökt
förverkliga sitt ideal, är väl också mer
spekulativa än egentligt dionysiska. Likväl har den
danska teatern haft triumfen att se detta djärva
manifest ta levande gestalt på scenen. Den som
skulle göra’t var Kaj Munk.
Men dessförinnan går Henriques igenom
en-lång rad diktare, som under de bägge senaste
decennierna satt sin prägel på det
köpenhamnska teaterlivet. Han är en stor beundrare
av Sven Clausen, om vilkens komedier han
dock fäller det betecknande yttrandet, att
njutningen av dem "blir kanske mera ogenerad vid
läsning i en länstol". Det skulle ha varit
intressant att i detta sammanhang ha fått en glimt
av den teaterfejd, som utspelade sig i slutet av
tjugutalet, då de litterära dramatikerna gick
till storms mot teatern. Var det inte just Sven
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
