Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Clausen, som ledde denna aktion, därför att
teatrarna vägrade att spela författarnas
tekniskt omöjliga stycken? Vagt heter det i boken,
att trettiotalisterna "varit mindre böjda för att
experimentera". Det kan väl dock inte betyda
annat än att de lärt sig behärska teaterns
teknik, något som onekligen är förutsättningen
för all levande skådespelsdiktning. Bristande
experimenteringslust kan man ju eljest inte
beskylla vare sig Soya eller Kjeld Abell för.
Vilka festliga grepp har inte de tagit i teaterns
stora leksakslåda!
Detta vill ju inte heller Henriques förneka,
då han om dem — liksom om flera andra
äkt-danska dramatiker — präglar uttrycket
intimitet och festivitas. Det är vad "man" kräver av
dansk teater! Så kommer då — med Kaj
Munk — det stora dramat åter i förgrunden.
Ypperligt är kapitlet om den geniale
diktar-prästen, vilkens storhet som skådespelsdiktare
inte får undanskymmas av de fascistiskt
färgade ideologier han understundom gjort sig
till tolk för. Riktigt antyder också Henriques
den utveckling han genomgått, och som kanske
bäst karakteriseras av att tyngdpunkten i hans
dramer alltmer kommit att förläggas från
diktatorstypen till "den starke mannen i det godas
tjänst", från Herodesgestalten i "En Idealist"
till Professor Mensch i "Han sidder ved
Smeltediglen". För övrigt — vem har på scenen
skildrat kejsarvansinnet i så grymma och
grälla färger som Kaj Munk?
Någon gång tycker man kanske, att
Henriques är litet onyanserad i sin värdeskala. För
min del förstår jag inte, hur man med ungefär
samma entusiastiska känslobetoning kan skriva
om till exempel en självsvåldig men dock äkta
poet som Soya — och en kvick men odräglig
kverulant som Ejnar Howalt. Men bortsett från
dessa randanmärkningar är boken utmärkt, och
ännu bättre hade den kunnat vara, om
översättaren av författarens danska manuskript haft
litet elegantare penna. Nils Beyer
Konsthistoria för envar
R. BROBY JOHANSEN: Vardagskonst —
världskonst. Översättning av Rune
Norberg. KF:s bokförlag 1942. 5:75.
Den danske författaren R. Broby Johansen,
som skrivit en synnerligen mångsidigt orien-
terad konsthistorisk översikt, "Vardagskonst —
världskonst", är mera en berest och tänkande
journalist än en vetenskapsman. Med
sympatisk djärvhet har han för folk i allmänhet
försökt att i en syntes berätta om alla de
komplicerade konsthistoriska förloppen. Som
vittomspännande eklektiker har han sammanfört
estetiska, sociologiska, historiska och tekniska
synpunkter till en helhet, som ändå inte verkar
pretentiös. Han framträder i stark motsättning
till de vanliga översikterna med deras
stilanalytiska inavel eller osammanhängande
anekdotberättande. Ibland kommer han för långt, så
att man tror att han vill förneka all autonomi
hos konsten. Med riktiga men för den
konsthistoriska undervisningen farligt bestickande
paralleller knyter han ihop gammalt och nytt,
betydelsefulla monument och enkla
vardagsting.
. Skildringen är rik på friska synpunkter och
överraskande sammanställningar. Den är
medryckande alltigenom, dock på gott och ont.
Vissa delar av konsthistorien har ju
vetenskapen forskat igenom helt, andra inte, särskilt
inte "början" och "slutet", urtiden och
1800-talet. Detta avspeglar sig självfallet i en
översikt som R. Broby Johansens. Kapitlet om
urtiden är sålunda halsbrytande och
slagords-mässigt, medan jämförelsen mellan den
fredliga kulturen vid Nilen och de krigiska
kulturerna kring Eufrat och Tigris är verkligt
storartad. På samma sätt är kapitlet om
rokokon riktigt och positivt, medan
1800-talsskild-ringen, särskilt när det gäller arkitektur och
konsthantverk, är ovederhäftig, gammalmodig
och betecknande nog negativt inställd. Varken
Mumford i sin "Stadskultur" eller R. Broby
Johansen ha rätt när de exempelvis kalla
1800-talsinteriören för antikvitetsbod och
kuriositetskabinett. 1800-talet var långt
självständigare och mera komplicerat än så. —
Slutintrycket blir dock gott, tack vare en rolig
analys av samtiden.
"Vardagskonst — världskonst" innehåller
många motsägelser, även i viktiga frågor. I sin
iver att göra boken fattbar för envar har
författaren givit konsten ett sken av att vara lätt
att skapa och lätt att förstå, och detta är en
farlig tendens. Men boken är ett pioniärarbete
av rang, och dess förtjänster överväger vida
dess brister. Som första bok vid fritt konst-
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
