Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
frågan, hur det skall kunna undgå att
förintas i den värld av fiender som det själv har
frambesvurit. Studierna över den aktuella
franska politiken — dessa utrikespolitiska
kommentarer är något vida mer än efemär
dagsjournalistik — förtjänar också att
begrundas av dem som vill söka efter orsakerna
till en stormakts fall. Lika instruktiva och
välgörande fria från alla "geopolitiska"
kann-stöperier är de båda kapitlen om Japan. En
annan höjdpunkt i samlingen utgöres av den
i sanning förkrossande bilden av den italienske
diktatorn i samband med boken om Bruno
Mussolini — ett av de rent mänskligt sett
mest kusliga aktstycken som under senare år
sett dagen. Man är frestad att dröja länge vid
dessa kommentarer. Om dem alla kan man
säga, att de väl är värda att läsas på nytt. Det
utan tvekan dock tyngst vägande är de tre
nyskrivna kapitlen. Studien om Ryssland och
Norden, som delvis anknyter till synpunkter
som framlagts av Emil Boldt-Christmas och
Einar af Wirsén, borde vara en hälsosam
medicin för de svenskar som är besatta av den
besinningslösa rysskräcken. Wickman
framhåller huru denna skräck på ett underligt sätt
är sammanvävd med en ringaktning av
Ryssland, som i och för sig naturligtvis kan vara
lika ödesdiger som den kritiklösa rädslan. Inte
fullt lika övertygad är man av Wickmans
uppfattning av förhållandet mellan Finland och
Ryssland. Wickman vill fastslå att överfallet
på Finland i november 1939 endast avsåg en
gränsreglering till Leningrads skydd. Men hur
vill han då tolka tillsättandet av
marionettregeringen Kuusinen och de fördrag som ryska
regeringen slöt med de finländska
quisling-arna? Det ryska uppviglingsarbetet i Finland
på sommaren 1940, i vilket ryska diplomater
mycket aktivt deltog, tyder heller inte på att
det endast varit trygghetssynpunkten som
varit bestämmande för den ryska politiken. Men
dessa invändningar hindrar inte, att man
gärna understryker Wickmans ord, att det är
"en plågsam tanke att Ryssland kan tolka sina
erfarenheter på den norra fronten under detta
krig som en bekräftelse på sin misstro mot
både finsk och svensk politik".
Wickmans framställning av den svenska
presspolitiken borde läsas av varje svensk,
som har kvar något rinne för vad svensk tryck-
frihet betyder. Pressnämndens valhänta
försök att vara organ för denna presspolitik får
här sitt rätta betyg. Regeringens övervakning
av den fria pressen är ett av de fulaste
kapitlen i det andra världskrigets svenska historia,
som sannerligen inte har många vackra sidor
att uppvisa. Den presspolitiska anpassningens
konst har drivits mycket långt. Wickman
erinrar om huru det på hösten 1940, då tyskarna
förlorat the Battle of Britain, hette att nu var
tyskarna särskilt känsliga och all ironi måste
undvikas. I april 1941, då tyskarna hade sina
framgångar på Balkan, hette det, att just
nu, då tyskarna hade framgångar, så var de
särskilt känsliga för ironi! Wickman har
förvisso rätt, då han säger, att "myndigheterna
och pressorganisationerna har ställt många
övervakare till det offentliga ordets tjänst.
Övervakning av övervakarna är en uppgift
som den enskilde pressmannen har måst
åta sig".
Det yppersta i Wickmans arbete är
otvivelaktigt den lika kvicka som porträttlika
teckningen av utrikesminister Günther. Det låter
sig visserligen sägas att porträttet är en aning
elakt, men var och en som under dessa år
varit i tillfälle att med oförvillad blick följa
den güntherska statskonsten i alla dess
svängningar efter krigslyckans växlingar kan
betyga den absoluta porträttlikheten. Möjligen
skulle man ha önskat, att Wickman något
utförligare stannat vid denna statskonsts mål
och bakgrund, vilka som bekant är respektive
Sveriges fred och den på grund av bortseende
från alla moraliska faktorer och okunnighet
om anglosaxisk politik föranledda grova
felbedömningen av krigets utgång. Det är väl
dock detta som mera än utrikesministerns
älskvärda och koncilianta personlighet förklarar
våra avsteg från den strikta neutralitetens väg.
Till de mer markanta dragen — om man nu
kan tala om sådana — hos vår utrikesminister
hör som bekant hans ovilja mot den svenska
pressen. Det är därför på sin plats att
Johannes Wickman också något berör denna sida av
den güntherska statskonsten. Wickman erinrar
om huru utrikesministern den 18 juni 1941 —
man bör observera att det var innan
krigslyckan definitivt svängt — i Första kammaren
på fullt allvar gjorde det absurda påståendet,
att "enskilda pressorgan genom sitt sätt att
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
