Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Peter W. Nisser: Midsommarnattsdröm. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER W. NISSER
MIDSOMMARNATTSDRÖM
Flickan hade gått över stallbacken för att
hämta ridhästen, och nu stod hon där inne på
gången och pratade med kusken. Hon hade
något kvittrande i rösten, och
åttatimmars-drängen Jan som kunde höra det tydligt
genom de öppna fönstren tyckte det lät vackert.
Han lät grepen vila, stod där lutad på den i
de syrliga dofterna från ensilaget som låg likt
en jäsande grön matta i den öppna silon, strök
då och då svettdropparna ur pannan, log
mekaniskt och belåtet-osäkert. Varmt i dag.
Himlen alldeles dammgrå lågt över åkrarna och
herrgårdsbyggnadens svarta tak dallrande i
glasaktiga vågor.
Grön jäsande massa i silon. Och flickans
kvittrande genom fönstret. Grönt och kvitter,
var var det? Jans stora ansikte arbetade,
ögonen såg med ett bedjande uttryck upp mot
stallet. Han log igen. Äj o. Nog visste han,
nog kom han ihåg saker och ting. Grönt och
kvitter bakom häcken. Häcken där uppe vid
det gamla magasinet där han stått när flickan
kom åkande i vagn från stationen i går. De
syrligt-beska bladen hade svept honom om
ögonen, han hade gömt sig när han hörde
vagnen, stått där förstulet och kikat fram
mellan grenarna. Det gjorde ju ingenting. Det
kunde ju ingen säga något om.
Kapten satt bredvid henne i vagnen. De
pratade och vände på huvudena, och
skrattade och pratade och vände. Flickan var
mycket vacker. Vackrare än allting han sett
förut, fast han tre gånger stått nere vid dans-
banan avsides bakom enbuskarna och tittat på
dansen. Men det var inte ofta han vågade gå
dit. Dom skrek och retade honom och
flickorna fnittrade och han hade gråtit sista
gången, kunde inte låta bli det, och då hade
kvarndrängen kommit fram, full, och sagt åt
honom, att dra åt helvete förbannade
dårhushjon, och han hade blivit rädd och sprungit
sin väg. Dårhuset var det Förfärliga. En stor
svart håla av sten, där man bara fick stryk
med stora järnkedjor och alla grät i mörkret.
Det hade en av djurskötarna sagt en gång och
gapskrattat. Och han, Jan, kunde aldrig
glömma det Förfärliga. Det var lätt att
minnas. Allt som var hemskt och farligt var lätt
att minnas. Då var det ingen brokig gröt i
huvudet och lukter som var svåra att känna
igen. När han grät där nere på dansbanan var
också lätt att minnas. Röda lyktor och
dragspelsmusik och sjön alldeles stilla i månskenet.
Och alla som skrattade ho-ho-ho grovt, och
ti-hi-hi gällt. Alla elaka och det Förfärliga i
skuggorna bortom den gröna holmen. Bara en
flicka skrattade inte och tihiade. Hon var arg
på kvarndrängen i stället. Hon var snäll men
inte vacker. Kanske det var därför hon var
snäll. Men flickan i vagnen var vacker.
Hennes ansikte var alldeles vitt och mycket
smalt och hon hade hår som var nästan svart
och lockigt kring öronen och halsen. Och det
såg lent ut alldeles som pälsen på kattungar
och kaniner och mularna på små kalvar. Och
hennes ögon var stora ooh när hon vände sig
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
