Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Peter W. Nisser: Midsommarnattsdröm. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIDSOMMARNATTSDRÖM
och log mot kapten så var hon mycket, mycket
vacker. Och ett grönt blad kom in i hans
mun och han tuggade på det besk-sött, och
flickan såg rakt i ögonen på honom och han
log och ville springa och gömma sig, men
hon log också, och då var han alldeles varm
av god känsla över hela kroppen, och i
huvudet var han också varm och alldeles klar och
lugn och inte grötig och brokig. Och flickan
pratade vackert med kapten och han kom
precis ihåg orden som de sagt fast han inte
begrep dem riktigt alls, och det var konstigt för
han hade så svårt med att komma ihåg
allting. Men hon hade sagt (kvitter och grönt
och besk-sött).
— Vem är det där?
Och kapten (brunt och gråa kiselstenar
vid ån).
— Det är en extraarbetare, han är imbecill
men alldeles ofarlig.
Då hade hon sett på honom där han stod i
häcken, och hennes ögon var mycket vackra.
— Men han ser bra ut.
Och kapten sa:
— Han är ett fysiskt praktexemplar. Och
arbeta kan han när det gäller.
Och han kom ihåg vartenda ord och kunde
säga dem för sig själv men han begrep inte
vad de betydde egentligen, bara att de inte var
ovänliga. Och han var lycklig för flickan var
så vacker, mycket vackrare än den röda
tuppen som de hade nackat häromdagen, och den
var ändå nästan det vackraste han sett och inte
alls ilsken utan mild och med mjuka fjädrar.
Och hemskt hade det varit, och tuppen flög
utan huvud och djurskötaren gapskrattade och
blod sprätte ut och fanns överallt. Och han
tordes inte se blodet, och han var ledsen för
tuppen och gick bakom gödselhögen och
försökte låta bli att gråta, men det kom ändå
ett par tre snyftningar fast det var det nog
ingen som hörde. Men fastän han kom ihåg
det där otäcka ännu mycket bra, vågade han
tänka på det nu när han sett flickan, och när
vagnen hade svängt in på gårdsplanen vågade
han också smyga ända fram till flygeln och
kika. Men hon hade nog redan gått in, för
kusken satte just i gång ner mot stallet och det
var bara sol och gul tom värme på den stora
grusgården, men han var lycklig i alla fall och
sprang nedåt vägen och sjöng tu-lu-luu.
•
När flickan suttit upp (hon gjorde det
alltid i spiltan för hon var litet rädd annars)
tryckte hon skänklarna lätt mot hästen och
det gamla fuxiga stoet gick lugnt och lydigt
ut på stallbacken. Hon kisade i solskenet, drog
tillbaka skulderbladen och spände ut bröstet
Med ena handen arrangerade hon sitt svarta
lockiga hår en smula.
Nere vid silon stod drängen som tittat på
henne genom häcken i går. Han såg generad
ut, fingrade nervöst på grepen. Hans bruna
muskulösa armar glänste i det duskiga
solljuset och i skjortlinningens öppna triangel
verkade hans bröst lent som siden. Hon mätte
honom, bedömde honom med blicken. Allt i
hans ansikte var grov, hopplös förvirring,
omrörd osäkerhet och litet rädsla. Men när han
såg upp var hans ljusblå ögon milda och
fridfulla som ett barns, och då han log generat
blev hans ansiktes köttsliga förvirring nästan
harmonisk. Han bockade sig när hon skrittade
förbi. Hon log mot honom och höll in hästen
något och sa:
— Är det inte varmt att jobba i dag?
Hans ögon irrade litet, uttryckte lika tydligt
som en hunds glad och fridsam förvirring, de
stora bruna händerna fingrade förtvivlat på
grepens skaft. Lukten från ensilaget i de gröna
jäsande brunnarna flöt omkring dem, och
flickan på hästen tyckte plötsligt att denna doft
nästan identifierade sig med den kraftige,
osäkert leende mannen där. Kärv av hans
omedvetna kraft, lent syrlig i hans förvirrade
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
