Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- April. N:r 4
- Sten Selander: Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STEN SELANDER
GUNNAR MASCOLL
SILFVERSTOLPE
Gunnar Silfverstolpe sade ofta: Vad man
än må säga om mig, men väluppfostrad är
jag. Ordet väluppfostrad har ju ingen särskilt
god klang i många öron, det verkar
slätkammat och beskedligt på ett sätt som kan tyckas
minst av allt passa en diktare. Och ändå var
det i många avseenden ett lösenord för
Silfverstolpes väsen.
Han ägde att börja med i högsta grad den
yttre stil, som är en sida av god uppfostran.
Och denna yttre stil hade så blivit ett med
hela hans jag, att den övergått till en inre
hållning. Att som han alltid, i varje tänkbar
situation, vara artig, älskvärd och behärskad,
aldrig göra sig skyldig till en taktlöshet och
aldrig tränga sig fram och pocka på
uppmärksamhet för sig och sitt är inte bara yttre
form, det är också ett moraliskt värde.
För Gunnar Silfverstolpe var det
disciplinerade, anspråkslösa och stilsäkra
uppträdandet dessutom ett vittnesbörd om var han till
härstamning och lynne hörde hemma: bland
den fattiga svenska lantadeln, för att bruka
ett av hans egna uttryck. Det samhällsskiktet
har ju tidigare sällan gjort någon större, utåt
märkbar insats i vårt kulturliv. Gunnar
Silfverstolpe var sålunda dess förste egentlige
talesman i litteraturen. Heidenstam hade sin
rot i en annan, högre miljö, storgodsens och
högadelns snarare än de små herrgårdarnas
och de indelta kaptenernas; och Selma
Lagerlöf, som i likhet med Silfverstolpe kom från
kaptensboställenas och harjakternas, punschens
och anekdoternas värld, hade ju växt upp i
den säregna värmländska kulturkrets, där det
på varje gård satt åtminstone en syssling till
Geijer, Agardh eller Tegnér. I Mälardalen
hade och har lantadeln på ett annat sätt
präglats av att männen mestadels fått sin skolning
på Karlberg och inte i Uppsala eller Lund.
Här har ofta saknats behov att nå utom den
sfär som begränsades av den egna gårdens
ägor, regementsmötena, sockenstämmorna och
en och annan Stockholmsresa. Den uppsvenska
lantadelns styrka ligger på andra områden
än det intellektuella. I de rödmålade eller vita
små herrgårdarna bor en hemkänsla, som har
mindre med yttre välmåga att göra än med
gästfrihet, släktkärlek och samhörighet med
årscykelns levande rytm av arbete och fest,
och en kultur, som främst yttrar sig inte i
boklig bildning, utan i pliktkänsla, osviklig
heder och trohet mot människor och
traditioner.
Gunnar Silfverstolpes dikt ger först och sist
ord åt den andan. Det namn han bar kan
visserligen med sina litterära anknytningar lätt
väcka föreställningar om en miljö med starka
intellektuella aspirationer. Men de vittra anorna
låg för hans del ett par generationer tillbaka
i tiden. Hans farfarsfar var Gustaf Abraham
Silverstolpe, Höijers och Järtas vän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0309.html
