- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
302

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sten Selander: Gunnar Mascoll Silfverstolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kapital av minnen, han dessförinnan samlat.
Hemma kände han sig ingenstans utom på
Åsby och kanske hos några av sina vänner;
hans egna boställen däremot var och förblev
honom likgiltiga som hotellrum, där
förnimmelsen av ödslighet och främlingskap aldrig
vek. Vi skall dock inte göra Gunnar
Silfverstolpe mer tragisk än han faktiskt var. När
han kom tillbaka till barndomshemmet, helst
till jularna, återfann han verkligen, som han
själv ofta sade, "en ro bortom allt förstånd".
I ett på annat håll publicerat brev skrev han:
"Beträffande julen är jag fullkomligt som ett
barn, jag törs inte tala om mina förväntningar
med mina vänner, för jag tror att ingen
känner för den högtiden ens aningsvis så mycket
som jag." Första söndagen i advent skulle han
alltid resa hem: då började de dagar före jul,
som han älskade mer än någon annan årstid.
Under jularna på Åsby skrev han också sina
flesta och bästa dikter, i sitt lilla, ytterligt
spartanska pojkrum, som stod oförändrat år
från år och där känslan av frusen tomhet
försvann som ingen annanstans i världen:

Vi ha en fläck på jorden, som är för alltid vår.
Så vräk oss ut i stormen i skoningslösa år!

När allting annat brister, ha vi dock alltid kvar
en mark som ger oss sötman från gamla, kära dar.

Vi ha en rönn som susar. Vi ha en trädgårdsplan
och syrsors gälla gnissel och doft av astrakan.

Vi ha en fläck på jorden att alltid hålla av.
Vi ha ett hem på jorden och under det en grav.


För en människa som lever rikt och fullt
och är lycklig i nuet spelar ju dock det
förflutna aldrig en dylik, allt behärskande roll.
Det fanns inget drag av infantilism i
Silfverstolpes bundenhet vid sin barndom och dess
miljö: den berodde av allt att döma enbart
på att barndomen var den enda tid då han
verkligen levde, omedelbart och sorglöst, och
att han därför alltid längtade tillbaka dit med
den hopplösaste av all längtan. Och denna
saknad blev ännu tyngre genom medvetandet, att
han obönhörligen måste förlora också de
rester av barndomsvärlden som han ännu ägde
kvar i påtaglig gestalt, att hans liv dag för
dag skulle bli tommare och ensammare, då
människor och byggnader och träd förintades
och minnena bleknade för att helt bli borta
den stund "då döden kom till
ungkarlsbädden". Inte ens "ron bortom allt förstånd" hos
det kära och förtrogna kunde någonsin helt
tysta hans hjärtas oro:

Men bortom den ron skall jag höra
från strängar, som själen har spänt,
den bragd, som jag aldrig fick göra,
de känslor, jag aldrig har känt.

Du lena mörker, som sänker
din vinges dun kring din son,
vad båtar den frid, som du skänker,
mot snyftningar fjärran ifrån?


Denna Gunnar Silfverstolpes känsla av
hemlöshet och fattigdom, denna ångestfulla
skygghet för livet, är ganska svårförklarlig. Han
hade ju yttre framgång mer än de flesta; och
framgången gjorde honom inte bortskämd och
pretentiös. Han förblev tvärtom rörande
anspråkslös, och minnesgod tacksamhet för vad
han fått av människor och miljöer var ett av
hans mest framträdande lynnesdrag. Han rönte
— och förtjänade — mer tillgivenhet än
någon annan man jag råkat; och han lade sig
också vinn om att bli omtyckt och satte värde
på att vara det. Sist, men väsentligast: hans
diktning mottogs med en uppskattning, större
än han någonsin vågat hoppas. Invalet i
Akademien betydde mycket för honom under
hans sista, svåra tid. Inte därför att det skulle
ha smickrat hans fåfänga — det lytet var han
så fri från som någon kan vara — utan
därför att det mer eller mindre definitivt
skingrade hans tvivel på att hans lyrik var värd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free