Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sten Selander: Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något och att han verkligen gjort en insats i
svensk litteratur.
Vad orsakade då att Gunnar Silfverstolpe
trots allt inte var någon lycklig människa?
Tjugufem års intim vänskap har inte givit mig
ett avgörande svar på den frågan. Om jag
skulle våga en gissning, lyder den: Ingen är
ostraffat så väluppfostrad och osjälvisk som
Gunnar Silfverstolpe. Hans dikt tog gång på
gång formen av en hymn till den tysta
heroismen och modet att försaka utan klagan och
självbedrägeri; och han levde som han lärde.
Från början var han knappast någon särskilt
hämmad karaktär; men den disciplin, den
fullkomliga behärskning, som hans
gentlemannaideal krävde och han ålade sig själv, fixerade
så småningom hos honom hämningar så
starka, att han inte kunde övervinna dem ens
när de kändes som outhärdligt tvång. Vanan
att tiga och lägga band på sig, att inte
besvära, hade övergått till en andra natur: han
bar tyst även på mycket svåra bekymmer
hellre än han lastade av något av bördan på
sina vänner, och han reagerade endast med
nervös irritation mot ett erbjudande om hjälp
också när han som bäst behövde den. Han
hade uppfostrat sig till att alltid tänka på
andra och aldrig på sig själv, och denna
uppfostran hade så gått honom i blodet att han
mist förmågan att ta för sig av det som bjöds
honom även då det gällde ting som var
väsentliga för hela hans lycka och välfärd. Otaliga
skrupler och hänsyn hindrade honom att
handla, så snart det var fråga om honom
själv och hans eget liv. Så kom det sig att
han, som dock mer än andra förnam hemmet
och familjen som det centrala i tillvaron,
aldrig fick hustru, barn och eget hem. Och så
blev han, som för hundra andra var deras
bästa vän, själv en ganska ensam människa.
Detta är dock, som sagt, endast antaganden.
Det enda man med visshet vet är att känslan
av isolering och otillräcklighet fanns hos
Gunnar Silfverstolpe och för hans del skapade den
tragik, utan vilken ingen blir en verklig skald
— så visst som Topelius har rätt, då han säger
att "sången är av sorg upprunnen".
Hur bestående Silfverstolpes lyrik blir kan
vi ju ännu inte yttra oss om, därtill står han
oss för nära i tiden. Den stora uppskattning
hans poesi just nu röner kan tänkas till en
del bero på det intryck, hans väsen gjorde.
Mig veterligt har knappast någon svensk
författare kommit att inta en ställning sådan som
Gunnar Silfverstolpes inte egentligen genom
sitt verk, utan först och sist genom sin
personlighet. Ensam bland alla skribenter här i
landet gick han helt fri från misstänksamhet
och avund: till och med de kolleger, vilkas
opera han bedömt i pressen, förlät honom
hans egenskap av kritiker. Det föll ingen in
att tvivla på hans heder, osjälviskhet och
ärliga uppsåt. Alla vände sig till honom med
samma förtroende för att få hjälp och råd;
och han avvisade ingen, hur överhopad han
än var med arbete och andra åtaganden. Men
hans godhet urartade icke till släthet: en
lymmel var för honom en lymmel, och han hyste
inget fördrag med intriger, förljugenhet och
streberfasoner. Hans ord hade den pondus
som bara den absoluta pålitligheten kan
skänka; alla visste, vilken samvetsöm
rättrådighet som dikterade hans handlingar, och
därför ignorerade ingen vad han sade och
gjorde. När han själv skulle ange vilken
egenskap han satte högst, använde han alltid ett
gammalt ord som nu kommit nästan helt ur
bruk: ridderlighet. Och det ordet betecknade
också kärnan i hans eget väsen.
Man finner inte gärna fel hos konst, skapad
av en man som Gunnar Silfverstolpe. Vi kan
dock inte vara blinda för att hans lyrik, hur
enhetlig och i sitt slag ofta fulländad den än
är, varken i fråga om formen eller
verklighetsupplevelsen äger någon starkare
originalitet och att hela hans poetiska värld är ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
