Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Ahnlund: Falskt och äkta bland historiens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALSKT OCH ÄKTA BLAND HISTORIENS KÄLLOR
Medeltiden gav genom sina allmänna villkor
för kulturarbetet rikt utrymme både för dylika
och för andra förfalskningar, lyckosamt
genomförda. Konstantin den stores gåvobrev till
påvestolen är det kanske ryktbaraste exemplet. Den
nyaste forskningen synes böjd att söka dess
upphov inom den frankiska kyrkan på
åtta-hundratalet. Redan den tidiga humanismen
satte här in sin kritik med Lorenzo Valla, vid
mitten av fjortonhundratalet; men teorien om
den kejserliga donationen hade då haft
världshistoriska verkningar. Humanismen har i sin
tur att förebrå sig snedsprång i samma
avseende; det kyrkliga intresset fick nu
visserligen stå tillbaka, men det nationella begärde
sitt lystmäte. En av alla tiders resultatrikaste
förfalskningar bär sålunda humanismens
stämpel. Jag tänker på det 1498 utkomna arbete
av en italiensk lärd, Giovanni Nanni — Annius
från Viterbo —, där samtiden fick göra
bekantskap med en rad hittills okända antika och
förantika historieverk: av baalsprästen Berosus,
av egyptiern Manetho och andra flera.
Författarens syfte var att sprida ljus över de
europeiska nationernas beklagligt skumma historia
före deras beröring med Rom. Detta bidrog
väl till att hans egna landsmän, som kände sig
som Roms arvtagare, från början voro rätt
kritiska. Däremot fick Annius utanför Italien
anhängare i växande antal, särskilt i Spanien
och Tyskland. Vår egen Johannes Magnus,
själv högst skrupelfri, ja, för vårt sätt att se
på gränsen till historisk forfalskare, anammade
med hull och hår den apokryfiske Berosus.
Bekantskapen med honom fick följder för vår
svenska historieskrivning, som den först långt
senare lyckades övervinna. Ännu en med åren
så kritisk forskare som Johannes Messenius,
Gustav II Adolfs samtida, lät på denna punkt
förleda sig.
Som man lätt inser gav reformationen
kritiken nya impulser. Men till märkbar grad
utmättes dessa efter den konfessionella pole-
mikens behov. Nu bestred man också äktheten
av de fornkyrkliga skrifterna, som berättade
om aposteln Petrus’ vistelse i Rom och
martyrdöd därstädes. Det kan i förbigående nämnas,
att de senaste decenniernas forskning på det
hela taget tenderat till att erkänna traditionens
äkthet, med utskiljande av en mängd
romanaktiga drag, ehuru också den radikala kritiken
höjer sin röst. Det egentliga stora genombrottet
för själva den källkritiska metoden ägde först
rum något före år 1700. Den snillrike franske
benediktinermunken Mabillon, grundläggaren
av den vetenskapliga urkundsprövningen,
"diplomatiken", är föregångsmannen framför
andra. Denna granskning kom främst
medeltidens urkundsväsen till godo, och den blev i
huvudsak av formell karaktär. Vad enbart angår
urkunder räckte det också ett gott stycke, när
man anlade sådana formella synpunkter, under
jämförande av skrivarter, formelväsen,
kanslivanor och så vidare. En djupare innehållslig
prövning krävdes som komplement. En sådan
fördjupning av det historiska åskådningssättet,
tolkande var tid från dess egna förutsättningar,
är det framför allt romantikens förtjänst att
ha åvägabragt. Den historiska kritiken stod
därmed färdigrustad på ett sätt som aldrig
tillförne. De oäkta källorna fingo i sin mån röna
detta, ehuru ett drygt arbete redan var uträttat.
Motiven för att förfalska historiska källor
ha varit åtskilliga. Ofta kunna i ett och samma
fall flera förklaringsgrunder konkurrera. Den
egna familjen, den trängre hembygden,
fosterlandet, allt detta har liksom i koncentriska
cirklar utstakat en kretsgång för de intressen
förfalskaren vill gynna. Prosten Rabenius, som
nyss nämndes, är en typ av detta slag. Han
skapade en vidlyftig genealogi för sin egen
släkt, den obefintliga Rabbeätten, vars diktade
medlemmar han smusslade in i en mängd
medeltida källskrifter, delvis original; han
be-flitade sig som son av Västerås stift om dess
berömliga hävder och tog härvid blygsamt
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
