Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Ahnlund: Falskt och äkta bland historiens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS AHNLUND
Det blir alltså historieforskningens gökungar
och bortbytingar, som en stund komma att
sysselsätta oss. Artbestämningen följer av själva
konfrontationen mellan dem och de lyckligtvis
oändligt talrikare normala och äkta källorna,
med de självfallna vanskligheter, som också
dessa bjuda i mångt och mycket. De rena
förfalskningarna eller mystifikationerna ha under
tidernas lopp varit legio. Enbart en förteckning
över de mest kända från medeltiden, en ringa
del av det verkliga antalet, fyller i en gängse
handbok ett dussintal täta sidor. Helt visst är
företeelsen praktiskt taget lika gammal som
människors behov av historiska vittnesbörd
i olika former — ordet historisk alltjämt fattat
i sin vidaste innebörd, med allt vad det
nödvändigtvis rymmer ur eftervärldens synvinkel.
Och att denna störande företeelse helt skulle
tillhöra det förflutna vore säkerligen alltför
djärvt att tro; åtminstone kan man fastställa
en rad fall från år, som ligga oss ganska nära.
Icke ens den exklusiva historieforskningen av
facket har varit fredad. Denna livskraft hos
förfalskningarna yttrar sig inte bara i
nyskapelser från tid till annan; den röjer sig ur
en annan synpunkt sett lika mycket i den
seghet, varmed redan avklädda bedrägerier gå
igen, särskilt i populär litteratur men ej blott
där. Det föregivna Helgeandsholmsbeslutet från
1282, ett diktat dokument från Johan III:s
tid, som avser att styrka kronans äganderätt
till vissa allmänna nyttigheter, åberopades ännu
i början av 1920-talet i politisk diskussion här
i landet — visserligen i utkanten av vad man
kan kalla politisk diskussion.
Det vore en del att tillägga om de tekniska
och kunskapsteoretiska utgångspunkterna för
ämnet, de korta antydningarna i det
föregående må räcka för detta historiska kåseri.
Nog sagt att man möter förfalskningar av
skilda arter och grader. Med de renodlade
mystifikationerna, de kompletta falsarierna är
det vanligen lättast att komma till klarhet. Ty-
värr bruka de med all sin djärvhet anställa svårt
ohägn, innan deras rätta värde är fastställt.
Vår tid har ju härvid skarpa verktyg till hands.
Risken för upptäckt ter sig överhängande
stor. På visst sätt har man under de sista
århundradena bevittnat ett slags kapplopp mellan
kritiken och förfalskaren, där han uppträtt —
kritiken har i grund och botten ej så litet
att tacka denne sin mest oberäknelige
arbetsgivare för. En vetenskapligt viktig grupp bilda
de förfalskningar genom interpellationer,
detaljingrepp och så vidare, som räknas i många
tusental. Det ligger i sakens natur, att
härvidlag urkunderna äro mest utsatta. Eller kanske
rättare: de ha varit det. Det moderna samhället
med sina mångahanda kontrollmedel har svårt
att fatta, hur urkundsförfalskningen för direkt
praktiska ändamål en gång kunnat ha så stor
utbredning. Dylika förvanskande ingrepp i
urkunderna, större och mindre, voro ju under
medeltiden vanliga nog. Man kan som ett
namnkunnigt exempel peka på påvebreven från
åttahundra—tiohundratalen rörande ärkestiftet
Hamburg—Bremen, vilka spela en stor roll för
uppfattningen av vår äldsta historia. Fast står
att dessa betydelsefulla källor i stor
utsträckning ökats med oäkta tillskott, än totalt och än
i enskildheter. Forskarna ha fortfarande icke
riktigt kommit till enighet om vad som i olika
fall kan anses säkert eller osäkert, det vill
säga hur långt den tendentiösa förvanskningen
sträckt sig. Vissa specialister gå längre i kritik,
andra visa större försiktighet i sina slutsatser,
då i alla fall en äkta kärna oftast är
omisskännlig. En lärd jesuitpater, som för några år
sedan tog till orda i frågan, sökte rädda vad
räddas kunde men har mött gensagor. Under
alla händelser kunde det tyckas, som om
urkunder från tiden före Islands och Grönlands
upptäckt av nordborna, vilka likafullt
innehålla dessa klart nordiska namn, måste vara
mer än misstänkta. Men icke ens den
slutledningen har överallt ansetts nödvändig ...
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
