Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ole Torvalds: Brev från Finland. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN FINLAND
här skall tala om förefaller mej betyda
väsentligt mer än de kan synas vara värda i och
för sej.
«•
Det fräna och sjuhelsikes hos Elmer
Dik-tonius söker man förgäves i "Varsel". Han
är inte längre "det hårdaste trotsets uddiga
innanmäte" och gör inte längre sin "dystra
lidelses vimmelkantiga glädjekurvor".
"Jordisk ömhet" (1938) pekade ju tydligt i den
riktningen, men man väntar sej inte ändå en
Diktonius med gammalmanskloka öron som
"lent förnimmer mognadsekot". Och ännu
mindre en Diktonius som sitter på
förstutrap-pan och ser på landsvägens fanskap utan att
åtminstone svära eller kasta småsten.
Han odlar sin kål, men ett särskilt slags
kål. Den växer i varm jord och växer på trots,
och varken fan själv eller alla hans jordiska
medhjälpare kan hindra den. Den vissheten
har Diktonius också vid Diktatorns grav:
Han trampade på stater och nationer,
men dessa här:
myriader anemoner
kring våldets sista rester —
så ler ur vårens solmull livets makt
åt dödens intighet.
Han sitter och följer groningen och samlar
varsel som blir till visshet. I närheten till
jorden och fröna orkar han tro:
Och där granater rotat,
tanks larvfötter trampat
och mäns blod färgat tonan —
nytt gräs sköt ragg mot solen:
en gloria av ljus och liv.
Och som en mjuktbrokig brokad
var fågelsången arla särla,
och slutligen sjöng de
dygnet runt,
som intet vore;
dårarna.
Den gamla mullgemenskapen har blivit
dominerande hos Diktonius. Men det är som
»aa
ELMER DIKTONIUS
synes inte fråga om blåögt natursvärmeri i
en gullvivsbacke. Det är trots för att orka leva.
Och inte bara det — då var det väl inte nog
tryggt grundat. Det är djup visshet. Nånting
av samma visshet har han funnit hos de gamla
kinesiska diktare som han (efter Arthur
Waley) har tolkat i bokens sista tredjedel. Så
hos Chan Fang-Sheng:
... träd som i årtusenden
era löften hållit —
plötsligt ni lindrat svedan i vandrarens hjärta,
lockat hans pensel att teckna sin nyaste sång.
Diktonius’ nyaste sång är inte helt jämn.
Där finns tillfälligare saker som kunnat vara
borta. Men de nya markerna är fruktbara.
Myllan är fet och trygg för "alla goda korn
som gror".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
