Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
göra nya operationer och rädda livet på
många offer för bombchock. Han övervinner
det oundvikliga yrkesmotståndet, men får ett
nytt slag, då hans teknik misslyckas. Men i
detsamma massbombas hans sjukhus.
Katastrofen bränner bort det personliga
misslyckandet. Att osjälviskt gå upp i massorna
av hopat arbete blir enda valet; samt att vänta
morgondagen.
Vid sidan av denne Cliff får man se hans
familj under bombregnet. Det blir en
strömuppvisning i heroism av typen:
"Brandbomben träffade honom mitt i huvudet... apropå
det, vad får vi till lunch?" En generalapoteos
av alla som specifikt engelska ansedda dygder:
kallblodighet, humor, religiositet, rojalism,
respectability, good männers. De utbrott av
förtvivlan, som förekommer, understryker
bara djupet och vidden av samtligas goda
uppfostran. Endast Cliffs frigjorda älskarinna
ur teaterbohemen visar sig feg i faran, men
hon är ju ej heller respektabel från början. I
författarens behandling av hennes karaktär
sticker det bornerade i den här idealiserade
engelska konventionalismen fram, utan att
han själv avsett det.
Pjäsen inbjuder till en jämförelse med
filmen "Mrs Miniver", som hade liknande tema.
Men filmen får dock anses klart överlägsen,
ej minst för den så viktiga milj öträf f ningens
skull. Svenska skådespelare har alltid svårt att
verka engelsmän. Till den grad smaklöst
plott-rigt, som sceneriet på Stadsteatern, är då ej
heller det typiskt engelska drawing-rummet.
Regin och det berömda samspelet hade ingen
särskilt god dag. Det är ett ständigt oroligt
springande ut och in i stycket, såsom gärna i
engelska pjäser, men de speciella problem som
detta ställer ej minst för kontakten mellan
skådespelarna, hade ej väl bemästrats. Det
hade också funnits massor av slentrianmässigt
rutschande teatertonfall att ännu rensa ut.
Karl-Magnus Thulstrup som Cliff grep först
i sista scenbilden, då den fladdriga
umgängesmasken får falla av honom, och han kommer
in bränd, ombunden och omskakad för att ge
slutdeklarationen. Men då grep han verkligen.
Det var samtidigt en triumf för regien, som
lyckats koncentrera en atmosfär av andlös
stillhet kring monologen. Den är annars
vansklig, och skulle kunnat bli deklamatorisk,
som erfarenheter på andra håll visat.
Birollernas framställare gjorde i allmänhet
ett j ämnare intryck — och starkast Berta Hall,
som här omsider fått en roll, som passade
henne som handsken för handen: den
vilje-och känslostarka, men självdisciplinerade,
överlägsna kvinnan. Faktiskt hade man mer
behållning av spelet i hennes fascinerande
ansikte än av nästan hela den övriga pjäsen.
Ebbe Lindé
• Film
Katrina. Gustaf Edgren. Svensk Filmindustri.
Man förstår filmproducenternas tvekan,
innan de vågade sig på "Katrina", den berömda
romanen som Sally Salminen skrev om en
liten åländsk sjömanshustru, som blev stor
genom sin fattigdom.
Eljest såg man ju strax boken kom ut, att
det iåg ett härligt filmstoff i denna folkliga
och hj ärteknipande historia. Amerikanerna
köpte också ögonblickligen filmrätten. Men
de begagnade sig aldrig av den.
Filmatiseringen av boken kom i stället att utföras av
en svensk regissör, Gustaf Edgren, som alltid
gällt för att vara de djärva initiativens man,
och som nu gått i land med den svåra
uppgiften att skära ned romanens överväldigande
innehåll till en halvannan timmas film. Han
uppger själv, att det varit ett styvt arbete.
Knuten har legat i att ge detta väldiga episka
stoff, som spänner över ett människoliv,
dramatisk stringens.
Helt har han naturligtvis inte lyckats. Trots
hans egen försäkran, att filmen blivit
"tillräckligt dramatisk", kan det inte hjälpas, att
den snarare blivit ett koncentrat av
handlingen. Vill man vara riktigt kritisk, kan man
säga, att den med sin episodiska
berättarteknik erbjuder en hel provkarta på alla de
svagheter, som vidlåder begreppet "episk
film". Det ledmotiv, som han velat framhäva,
nämligen att Katrina kommer till Åland som
den av ödet utsedda hämnerskan på
förtryckaren Ekvall (en sammanslagning av bokens
samtliga skurkar) får aldrig den dramatiska
accentuering, som skulle ha gjort konflikten
spännande.
Men vad man beundrar i kompositionen, är
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
