Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
•den logiska avrundning den fått. När man
kommer till den rörande slutscenen, där
Katrina inför sitt vuxna barnbarn känner, att
nu är hon överflödig och hennes dagsverke
avslutat, har man samma känsla av
tillfredsställelse som när ett pussel går ut. Alla
bitarna ligger på sin plats, och man ser, vad
tavlan föreställer. Då ser man också, att
motivet är något ganska enastående i svensk film.
Det är ett människoöde som gått i fullbordan,
berättat med sentimentala och patetiska
effekter, om man så vill, men likväl gripande i sin
elementära mänsklighet. Bättre film har
Gustaf Edgren aldrig gjort. Hur han efteråt kan
komma och säga, att hämndmotivet är det
väsentliga i handlingen, är obegripligt, ty vad
filmen ger, och vad publiken får tårar i
ögonen för, det är skildringen av den eviga
modern i Katrinas stolta och fattiga gestalt.
Hela den samlade filmkritiken har redan
konstaterat, hur mästerligt Märta Ekström
spelar den svåra huvudrollen. Hon är ju också
den svenska skådespelerska, som spänner
över det bredaste registret, då det gäller att
ge illusion av skiftande åldrar, och den inre
metamorfos hon genomgår i utvecklingen från
ung flicka, lika grann att se på som
fängslande genom sin personlighet, till gammal
rynkig gumma ställer hennes rollprestation
helt i nivå med motsvarande konststycken i
engelsk och amerikansk film. Oändligt rörande
är också den tragiska förvandling, som Frank
Sundström har lyckats genomföra som den
stackars Johan, mannen, som ljuger sig bort
från den hårda verkligheten tills den just
därför tar en så blodig hämnd på honom. De
övriga personerna är mera enkelt tillyxade.
Det ligger i sakens natur, att de endast får ett
intresse i sina relationer till Katrina, som
här levandegjorts så vackert, och som är så
betryggande i sina moderliga omsorger, där
hon, tolkad av en stor skådespelerska,
avtecknar sig mot den karga och blåsiga
skärgårdsmiljön. Nils Beyer
Kvinnor i fångenskap. Olof Molander.
Terra-film.
Ännu så länge är naturligtvis Olof
Molander inte på långt när samme förnyare av den
svenska filmkonsten som han varit av svensk
teater. Förutsättningen för att han skall kunna
bli det, är emellertid, att han får bättre
manuskript att arbeta med än han hittills haft. Den
historia, som Sven Stolpe och Margit
Pal-mær satt ihop om de fallna kvinnornas
problem, har ju både sitt pikanteri och sitt
sociala allvar. Där finns också en hel del goda
ansatser till vederhäftigt socialreportage —
och några dramatiskt laddade scener, som
står på gränsen till "gangsterfilm", framför
allt jakten på den förrymde långholmaren.
som filmens hjälte, den sociale prästen,
egenhändigt avväpnar med fara för eget liv och
därigenom räddar en ung flicka, vilkens
framtid hänger på att mannen blir fast och
avlägger ett vittnesmål till hennes favör.
Men som helhet betraktad är storyn
tämligen löslig. Minst tillfredsställande känns den
kristliga förkunnelsen, som måhända betyder,
att prästen räddar sitt samvete — och den
flicka han speciellt kommit att fästa sig vid —
men för övrigt skjuter hela den sociala
problematiken åt sidan. Det enda filmen vill säga
om "kvinnorna i fångenskap" tycks vara, att
fångenskapen är både human och idyllisk, om
man tar den på rätt sätt. Betraktad som socialt
inlägg är filmen ett försvar för den
nuvarande skyddsheminstitutionen. Var den från
början inte avsedd som sådan — och därpå
tyder både titeln och Margit Palmærs
medarbetarskap — har den i sitt slutliga skick i
alla fall blivit det.
Psykologiskt laborerar filmen med två
kvinnliga brottslingstyper, de som är sådana
(och därför är obotliga) och de som blir
sådana genom omständigheternas makt.
Ypperligt förkroppsligas de bägge typerna av Gunn
Wållgren och Märta Albiin; som den unge
gangstern, som blir deras öde, gör likaledes
Erik Faustman en alldeles briljant
rollprestation. Vad dessa tre åstadkommit i fråga om
realistisk skådespelarkonst är faktiskt något
nytt i svensk film. Här ser man, vad en stor
personinstruktör betyder. Varje spelscen har
fått sin prägel av den inlevelsens äkthet, som
regissören framtvingat hos sina skådespelare.
Man känner, att det hela tiden rör sig något
inom dessa människor. På denna punkt visar
sig Olof Molander redan som en förnyare i
svensk film, vars största fara brukar ligga i
att det arbetas så otroligt slentrianmässigt i
ateljéerna.
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
