Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
•den uppnår nästan genomgående behagliga
affekter. Här har den haft tacksamma motiv
att arbeta med, å ena sidan en gammaltysk
bondemiljö med skickligt arrangerade
Leibl-tavlor och präktiga typer i vackra
folkdräkter, å andra sidan den vackraste stadsbilden
i världen — Prags, vemodig att skåda. Allt
tjeckiskt är ogenerat borttrollat, det verkar
snarast som om staden trots att tiden är den
nuvarande låg i Bayern. Märkligt nog är dock
musiken lånad från Smetana. Handlingen är
bonderomanskolportage, där klichéerna komma
som brev på posten. Det är den gamla
outslitliga berättelsen om den ofördärvade
storbondedottern som längtar till stadens härligheter,
far dit olovandes och blir förförd av en
äcklig sol- och vårman för att sedan när den
despotiske fadern inte vill veta av henne gå
i sjön på samma plats där hennes mor en
gång gick ner sig. Fadern ångrar givetvis sin
hårdhet och befaller att sjön skall torrläggas
och förvandlas till susande sädesfält, men
domen över den stackars vilseförda står fast: så
går det den som inte älskar sitt hem nog
mycket för att vilja stanna där för alltid. Här
döljer sig en blut- und bodenpropaganda som
kanske med tiden likt en bumerang
kommer att träffa den nazistiska
expansionspolitiken. I filmatiskt avseende är "Den gyllene
staden" ingenting uppseendeväckande:
väl-spelad teater i efter varandra radade,
inbördes fristående scenföljder. Man erinras om
Sjöströmsfilmerna från Selma Lagerlöfs-tiden.
Men det är mycket goda aktörer som äro i
elden, särskilt då fadern, förföraren och
flickan. Det är Kristina Söderbaum som
spelar den sistnämnda rollen. Ibland kan hon
verka litet nervöst frånvarande framför kame-
ran med en liksom dresserad mimik. Men när
hon får släppa sig lös är hon en betvingande
skådespelerska, sprittande av spänst och med
ett naket ansikte som i sitt uttrycksbegär inte
räds för den missklädsamma grimasen. De
flesta filmskådespelerskor verka i jämförelse
med henne fadda och förkonstlade.
Georg Svensson
Järnkronan (La corona di ferro). Allesandro
Blasetti. E. N. I. C.
Italiensk film är en sällsynthet på våra
biografer, och efter att ha sett den som biennalen
i Venedig utnämnt till "årets bästa" är man
rätt tacksam över detta förhållande. Den här
är en medeltidslegend om en magisk
järnkrona, som vi med bästa vilja i världen inte
kan få något intresse för. Och kring denna
kostliga klenod har filmens författare spunnit
en handling, som i all sin romantiska
överbelastning gör ett fullkomligt operamässigt
intryck. En prinsessa, som aldrig fått skåda en
man, möter sitt öde i form av en yngling,
uppfostrad bland lejonen, till vilka han satts
ut som liten Kulmen nås, då denne halvnakne
Tarzan (som lejonen tyckes ha varit nog
förtänksamma att lära både ett bildat nutidsspråk
och höviska seder) besegrar prinsessans friare
vid ett stort tornerspel. Bilderna av denna
grymma och sköna lek är verkligen
praktfulla. Överhuvudtaget är det en vacker film,
och just därför får det parodiska innehållet en
så egendomlig verkan. Man har känslan av att
se en saga i bilder, som ideligen tangerar
pekoralet, men som likväl i kraft av en
medfödd konstnärsinstinkt hos regissören och
skådespelarna aldrig helt överskrider gränsen.
Nils Beyer
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
