Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
dade och intressanta inneboende. Människor
med skiftande och bisarra profiler glida i
stort antal genom scenerna. Ur deras ovanliga
drag och vardagliga öden växer så
dramatiken direkt utan några mera invecklade
viljekonflikter. Det blir ej fråga om djärv
socialkritik, som hos de flesta 1930-talisterna, ej
heller om bittert-nihilistiskt avslöjande, som
ofta hos Tjechov själv, utan om att lära
tilltro till människan och hennes möjligheter,
trots sjukdom, fattigdom, krig och allt. Med
en anspelning på styckets titel kunde man säga:
det är bokstavligen fråga om uppbyggelse.
Så väl och jämnt som stycket nu gavs, blir
det lättare att sätta fingret på de svaga
punkterna i spelet än på de eventuellt starkaste. —
Sven Miliander hetsade på tok för mycket,
när han som sinnesläkare försökte tränga in i
patientens själsliv i första scenbilden. Så får
inte ens en gammalmodig kraepelinare bära
sig åt, och denne Schiller skulle ju till på
köpet vara en modern och framstående
psykiater. Det måste vara mycket mer av
trygg vila, och samtidigt något mycket mera
trevande, över det samtalet. — I en biroll
exponerades den störande, men ack, så vanliga
teaterovanan att sätta ett pleonastiskt "ja"
omedelbart före varje replik, för att, som man
inbillar sig, få den smidigare ansatt. — Det
var oproportionerligt stor
gruppuppmärksamhet i tvättinrättningen, när arbetarskalden
Herman Ahlsell deklamerade dikt, det borde
man ju ha hunnit vänja sig vid. — Småsaker,
struntanmärkningar? Ja, men mer felade
knappt. Alla, från Ingrid Borthen i
huvudrollen och regissören Knut Ström ned till
medverkande småbarn och hundar, syntes ha enats
att denna gång ge det bästa. Ebbe Lindé
De skapade intressena av Jacinto Benavente.
Göteborgs Studentteater.
Göteborgs Studentteater, som huvudsakligen
rekryteras från Högskolan, brukar varje år
ge ett par dels slutna, dels offentliga
föreställningar av ett eller stundom två program.
Dessa föreställningar ha ofta hört till de
intressantare teaterhändelserna i staden. Man
minns med nöje en "Lysistrate"-föreställning
för ett par år sedan, och Alf Henriksons
"Moralitet vid en stenkross", som hade sin
urpremiär här.
Programmet för i vår var Benaventes lilla
mästerverk "De skapade intressena". Det blev
ett av de allra bästa tärningskasten i raden.
Amatörer ha ju alltid lättast att klara
stiliserade roller. Regissören, den österrikiske
flyktingen-studenten Josef Halfen, hade tagit
Benavente på orden och gjort alla
uppträdande utom den fiffige Crispin till
marionetter. Marionettkarakteristiken klarades
utmärkt över lag, och på en punkt rent
oöver-träffligt, nämligen av Ingvar Stadling, som
spelade poeten Harlekin. En kostlig expression
av ideell fåraktighet, perfekt genomförd i
diktion och plastik, lika mycket skvallrande om
scenisk skolning som om ovanlig fantasi och
intelligens. Ingvar Stadling är sällsynt nog
dansör vid Stora Teatern, samtidigt som han
är akademiker. Säkert ett framtidsnamn. Ännu
ett exemplar av kombinationen
kårstudent-teaterproffs noterades dock bland de
uppträdande. Det var Sven J. Larsson, som brukar
återfinnas på Stadsteaterns rollistor. Men där
fick man se hur just teaterskolningen kan bli
till hinders i stället för till hjälp. På honom
hade regin ej tagit, han spelade realistiskt
efter eget huvud och Stadsteatervana och bröt
därmed stilen. Regissören själv hade axlat
huvudrollen, vilket kanske också var mindre
lyckligt. En regissör skall ha överblicken över
det hela, bara den felfrie kan se sina egna
fel och rätta dem — och vem är felfri? —
därtill störde brytningen. Det hade säkert
varit lyckligare om Halfen och Sven J. Larsson
kunnat byta parti.
En högst stimulerande föreställning var det
dock, den gav både behållning och en nyttig
erinran om vad det är som Göteborg saknar.
Nämligen en liten experimentscen med
modernistiska ambitioner. Stadsteatern har nått fram
till Stanislavsky — trettio år efter Moskva.
Vore det inte på tiden att också komma fram
till Meierhold? Ebbe Lindé
Film
Dr Jekyll och mr. Hyde. Victor Fleming.
Metro-Goldwyn-Mayer.
Det är nu fjärde gången Stevensons
berömda roman filmatiserats. Man förstår också,
att ämnet inte upphört att utöva sin lockelse.
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
