Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
De rafflande bilderna av människovidundret
i romantisk slängkappa ilande genom
londondimman slår aldrig slint, och fabelns enkla
symbolik har ju sin högst lättfattliga
allmängiltighet.
Dessutom är det en härlig dubbelroll för
en skådespelare med sinne för det demoniska
och äventyrliga i yrket. Spencer Tracy klarar
den också på ett mycket berömvärt sätt. Ändå
har det blivit en dålig film, sämre än sina
föregångare. Manuskriptförfattaren har
nämligen ansträngt sig att modernisera ämnet.
Doktor Jekyll har utrustats med ett
jättelaboratorium, där han arbetar dagar och
nätter bland sina retorter och försökskaniner;
dessemellan får vi se honom som bortskämt
societetslejon och charmfullt förälskad
fästman i lyxbetonad victoriansk miljö. Mönstret
har varit de stora "historiska" läkarfilmerna.
Men den mystiske doktorn är ju ingen stor
forskare. Han är en trollkarl, en häxmästare,
om man så vill en Faust i folkupplaga — och
endast i en primitiv föreställningsvärld blir
han överhuvudtaget begriplig. En film byggd
på detta motiv måste hållas på ett
vidskepligt plan och får inte göras i någon sorts
kvasivetenskaplig anda, till på köpet med
psykoanalytiska drömbilder beledsagande
förvandlingsscenerna. Då blir fabeln uteslutande
absurd och mister sin naivt allegoriska
innebörd.
Ett misstag har det också varit att sätta
in Ingrid Bergman som den syndiga flickan.
Skräcken fick hon vackert fram men inte ett
spår av det vulgära, som måste finnas i denna
från tidigare filmversioner hämtade roll av
det förkroppsligade lättsinnet i doktor
Je-kylls egendomliga dubbelliv. Nils Beyer
Människor drar förbi (Menschen die
vor-überziehen). Max Haufler. Gloriafilm.
Människorna, som drar förbi i denna
ambitiösa schweiziska film, är ett resande
cirkussällskap, och konflikten uppstår genom att
den store lindansarens dotter förälskar sig i
en bonde. Men hon kan inte överge livet på
landsvägarna och under cirkuskupolen.
Någon utsvävning i den cirkusromantiska genren
är dock inte filmen, som är torrt berättad och
gör ett ganska abstrakt intryck. Bäst är de
många karakteristiska fysionomierna och ett
par av skådespelarprestationerna. Bara inte
spelet varit så oändligt långsamt och
omständligt och späckat med betydelsefulla
tankstreck! Personerna uppträder så seriöst, som
om det gällde att lösa ett
livsåskådningsproblem i varje replik. Enda gången det
verkligen glimmar till, är i uppträdet med den
berusade tatueringskonstnären — här
parodierade filmen på ett onekligen uppfriskande sätt
sitt eget patetiska motiv om "den eviga
konstnärsdriften". Nils Beyer
En viss Mr. Pulham. King Vidor.
Metro-Goldwyn-Mayer.
Denna översättning till film av John P.
Marquands roman är litet sävlig och
fantasilöst understrykande men ytterst vederhäftig
och sympat’vinnande. Mr. Pulham är en
soignerad affärsman i Boston, som knäcker sitt
frukostägg, kysser sin hustru, klappar sina
vackra barn, vädrar sin hund och bryter sin
post med samma välordnade precision, en
perfekt kugge i ett osvikligt fungerande
hög-borgerligt maskineri. En dag får han en
på-ringning; det är "flickan från fjärran" som
gör sig påmind och får honom att på nytt
uppleva den stora krisen i sitt liv, då han
valde Boston och allt vad det representerar av
tradition, familjekänsla och pliktuppfyllelse i
stället för den äventyrliga passionen och New
Yorks spännande existenskamp. Allt vad som
ännu är ungt och upproriskt inom den
hygglige Mr. Pulham gör ett sista
utbrytningsförsök men kampen blir kortvarig och ojämn.
Några hackningar i maskineriet, sedan är Mr.
Pulham återigen den väloljade kuggen.
Förloppet åskådliggöres med samma
rekapitulerande teknik som i till exempel "Dimmornas
bro" och filmen har också något av denna
hjärtekrossares elegiska publikappell. Man har
kanske litet svårt att tro på den psykologiska
äktheten i själva brytningen mellan de
älskande, om man inte upplevt motsättningen
mellan Boston- och New Yorkmentaliteten.
Den stora kärleken borde knappast spricka på
ett så enkelt prov. Men i sina enskildheter
övertygar eljest denna variation på temat
"melodien som kom bort" i hög grad, tack
vare King Vidors omsorgsfulla regi och
Robert Youngs och Hedy Lamarrs kultiverade
spel. Georg Svensson
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
