Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
liksom i sysslandet med magi, drömmar, riter,
symboler och barbariskt exotiska rekvisita
har den ett släkttycke med Lawrence’s "The
Plumed Serpent" — som bekant inte ett av
Lawrences allra starkaste verk men dock
åtskilligt kraftigare än detta. Där Lawrence är
originell är Joan Grant konventionell, till och
med då hon är konventionell nog att syssla
med olika grader av erotiska perversioner.
Liksom "The Plumed Serpent" har
"Solgudens återkomst" en doftrik och ganska
lovande början för att sedan småningom
urarta till ett slags grotesk opera — man
tänker på någon av de där heroiska
kompositörerna som tar en halvtimme på sig bara för
slutfanfarerna. Intrigen och avsikten lyser
mer och mer igenom. Slutpartierna andas en
världsförbättraroptimism som verkar lite för
enkel och lättvindig för att vara övertygande.
Den parallellistiska genren är farlig.
Författarinnan, som väl får anses vara något av en
specialist på den egyptiska forntiden, blir
dilettant när hon kommer nutiden alltför nära.
Det är synd att hon inte hållit sig till
ämnet och att hon inte lärt sig begränsningens
svåra konst. Av den nära 500-sidiga boken
hade då — med hennes förmåga till inlevelse
i den atmosfär som omger gravfynden —
kanhända kunnat bli en rad fina
kulturhistoriska skisser. Därav fanns kanske mer i "Jag
var Egyptens drottning", men sådana glimtar
möter man då och då även här. Människorna
däremot verkar nog mest som utklädda
engelska arkeologer och garnisonsofficerare
och handlar och tänker som sådana. När de
inte hör dödsguden till och handlar som
utklädda Gestapomän. Det hade nog varit bättre
att ta vanliga, enkla fellahs som modeller.
Gunnar Ekelöf
Författaren som soldat
JOHN BROPHY: Odödlig soldat.
Översättning av Lisbeth och Louis Renner.
Bonniers 1943. 8: 50.
John Brophy är en bortåt fyrtiofem års
man som var med redan i förra världskriget.
Han har i sin roman försökt skildra dels den
typiske yrkessoldaten, dels författaren som
soldat. Den förre är en hårdhudad, medel-
ålders sergeant, rytande och sträng, men också
genom sin duglighet och orygglighet något
för manskapet att lita till. När han för fram
sin spaningspatrull inne i libyska öknen blir
han svårt sårad under sammanstötningar med
fienden och skjuter sig själv för att inte bli
en börda för de fyra återstående männen.
Befälet överlämnar han åt korpral Spence, en
ung författare ur Londons intelligenskretsar
som vid krigsutbrottet gått in som frivillig i
armén. Han är en helt annat slags människa än
den okomplicerade sergeanten, men känner
sig uppfyllas av dennes okuvliga anda och
övertar med framgång ledarskapet under de
mycket svåra omständigheterna. I hans
handlande får sergeanten sin odödlighet.
Colin Spence är av naturen föga lämpad
till soldat. Han har en besvärlig benägenhet
för att dagdrömma och fantisera och tänka
på alltför många saker samtidigt, med
svårighet att koncentrera sig på den omedelbart
föreliggande uppgiften. Hans olikhet, hans
högre utvecklingsnivå, gör honom gärna litet
främmande för manskapet. Hans uppdrivna
fantasi och nervkänslighet understödjer hans
hemliga feghet, hans inneboende fruktan, som
ambitionen och skamkänslan dock hindrar
honom att ge efter för. Han driver fram sina
män genom öknen, och illa medtagna av
hunger och törst utspanar och anfaller de en
av tyskar besatt oas. De slåss till det yttersta
och får i sista ögonblicket hjälp av en fransk
pansarbil, berättelsens deus ex machina.
Mellan framstötarna fördjupar korpralen
sig i minnesfantasier. Han är åter i London
och umgås med likasinnade och eftersträvar
den unga pianisten Valentine. Han är
oförmögen att komma henne tillräckligt nära och
vinna henne, han är för ofullgången, för
hämmad och självupptaget försagd. Hon väntar
bara på den förlösande handlingen från hans
sida, men det inser han först som sårad hjälte
på sjukhuse i Kairo. Historien om
författaren som soldat är alltså hur en
fantasimänniska, en iakttagare och analytiker, blir också
en handlingens man och därigenom
fullgång-nare, fullständigare.
Skildringen av ökenpatrullen har
verklighetsprägel, är åskådlig och spännande, ett
stycke välberättat aktuellt äventyr. Litet för
patetiskt uppstramat är det förstås med den
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
