Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Litteratur och underhållning
Med jämna mellanrum får den svenska
litteraturen veta vad det är för fel på den,
ungefär som om litteraturen vore en
produktionsgren som kunde regleras genom ett bättre
samarbete mellan arbetsgivare och
fackföreningar, genom någon sorts avtal mellan
Svenska Bokförläggareföreningen och Sveriges
Författareförening. Att litteraturen uppstår ur
individuella hugskott och erfarenheter och
följaktligen är oåtkomlig för alla än så välmenta
direktiv och önskningar tycks aldrig bli klart.
En dansk iakttagare, Gudmund
Roger-Henrichsen, granskar i Politiken ett antal av de senaste
svenska prosadebutanterna och kommer till
den slutsatsen att de ha lätt för att fabulera
och uttrycka sig i romanens och novellens
form men att denna form är påfallande
osjälvständig. Den visar intryck av äldre landsmän,
av filosofiska tyskar(?) och moderna
amerikaner — som man ser en ganska besynnerlig
blandning. De moderna amerikanerna äro ju
nog så experimentella, varför en anslutning till
dem väl snarast skulle innebära ett brott mot
den inhemska traditionen. Ännu besynnerligare
är den danske kritikerns summing up. Han
tror sig nämligen ha funnit fog för den
uppfattningen att svensk litteratur skyr dagens
verklighet för att ohejdat hänge sig åt escapism.
"Traditionerna triumfera medan den värld de
uppstått ur läggs i grus." Och han förmanar:
"lyrisk flykt från en järnhård verklighet är oss
inte tillräckligt längre!" Det är möjligt att
man med litet fantasi kan få in de sex
debutanter det här är fråga om, de flesta av dem
för övrigt ganska obetydliga, under en dylik
aspekt, men att därav dra några slutsatser om
den svenska litteraturens ställning till tiden är
minst sagt förhastat. Vad man må förebrå de
svenska författarna, någon flykt från dagens
allvarliga verklighet ha de inte gjort sig
skyldiga till. I valet mellan elfenbenstornet och
torget ha de flesta valt torget.
Så ha författarna också fått veta att de inte
äro underhållande nog. Den anklagelsen
framfördes av Arnold Ljungdal vid författarmötet
på Vår gård i Saltsjöbaden och har sedan
debatterats i veckotidningen Vi. Om jag
förstått Ljungdal rätt så menar han att våra
författare hellre än att ondgöra sig över att den
stora publiken övervägande ägnar sig åt att
läsa veckotidningsnoveller och importerade
best-sellers borde lära sig litet
underhållningsteknik av sina föraktade men framgångsrika
konkurrenter. Avsikten skulle vara rent
demagogisk: det gäller att smyga på publiken
värdefull litteratur. Tesen lär nog falla på att det
i litteraturen liksom i all annan konst är
omöjligt att frigöra formen från innehållet. De äro
så intimt beroende av varandra att det är
omöjligt att avgöra var det ena slutar och det
andra tar vid. Man kan inte popularisera
Beethoven genom att transponera honom till
underhållningsmusik och man kan inte ta bort
det svårtillgängliga och krångliga hos Eyvind
Johnson utan att Eyvind Johnson följer med
på köpet. Arnold Ljungdal har själv givit ett
exempel på det ohållbara i sin teori. Hans
roman "Farväl till Don Juan" var ett försök
att framlägga ett intressant ämne — hur en
erotoman kallas till ordningen — i formen av
en förströelseroman. Det hade kunnat bli en bra
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
