Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Erik Asklund: Sommar i Hagalund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
mattor, stiger in i hissen och passerar genom
hela husets höga och blänkande inre som om
man befann sig på en resa i en främmande
och fientlig omgivning. Man känner knappt
sina grannar och hälsar inte ens på varandra.
Man ser varandra flyktigt vid sopnedkasten
och i porten, men det är också allt. Och nere
i jordvåningen ligger det tomma
skyddsrummet, iordningställt efter alla en hård
krigstids senaste och nyaste principer, och där
möter ungdomarna varandra, när de drar ut
sina cyklar eller hämtar potatis eller
konserver i källrarna. Som någon sade en gång:
"Det skulle faktiskt behövas ett litet falskt
luftalarm då och då för att föra människorna
samman."
Man behöver inte tänka sig sådana
drastiska åtgärder. Det hela hänger ihop med den
berömda svenska stelheten. Det finns också
ett sunt drag i all denna förmenta
främlingskänsla gentemot varandra. Den generation,
som annekterat dessa nya kvarter, har själv
växt upp i stadens och utkanternas stora
gemen-samhetskaserner och vill inte som deras fäder
och mödrar blanda sig så intimt med
varandra. Ty det var inte alltid bara frid och
fröjd ooh vänskap och glädje. Skvallret och
förtalet, ondskan och illviljan, avundsjukan
och jämförelserna öppnade många och långa
fejder mellan familjerna, och barnens lekar
och ungdomarnas gemenskap fördystrades
av tragedier, vilkas skuggor hotfullt smög
omkring dem mellan de slitna dörrarna. Någon
gång kunde det ända i ett verkligt drama, ett
dråp, ett självmord eller en förtvivlad flykt
från omgivningen.
I de vita städernas boningar tror man
sådant är något otänkbart. Och inför dessa
skinande och vita hus med deras kalla stålportar
och färska elegans kommer man att tänka på
en dikt av Erik Lindorm, "Det nya huset":
Över den stackars staden
lyfter du sturskt fasaden,
gnistrande färsk och flott.
Högfärdsbesatt du skiner,
du som helt nyss gardiner
i dina fönster fått.
Du som ej än mist fukten
och fräna oljefärgslukten
känner ej världen stort.
Först skall dig åren barka
och trasiga barnskor sparka
hack i din blanka port.
Ack, du har långt ej hunnit.
Har väl en kyss ens brunnit
ini din hiss en gång?
Än du av sorg ej härdats,
än ingen kista färdats
nedför din trappuppgång.
Ej dina rums tapeter
bära på hemligheter,
minnen av hem som sprängts.
Det kräves många hyror
innan av livets syror
riktigt du genomdränkts.
Fönsterrutorna blänka
blixtrande klart, kantänka,
men de ha ingen själ;
kunna ej vinka, varna,
lyckligt av kärlek klarna,
grumlas av hat och gräl.
Nu är du högfärdsvriden,
men blir nog mör med tiden,
när du lärt veta hut,
när du står mörk i färgen,
ända till bara märgen
skrubbad i livets lut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
