Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Erik Asklund: Sommar i Hagalund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
SOMMAR I HAGALUND
Sommaren lyser grön och aplarna blommar
i Hagalund. Det är en doft och ett skimmer
över de fula kåkarna, som kommer en att
glömma hur trist det kan se ut här ute under
andra årstider. Ty Hagalund är allt annat än
vackert. Den är en i raden av de gamla
förstäderna, som så småningom får ge vika för
en ny tids bebyggelse och människovärdigare
bostäder. Överallt kring huvudstaden har
sedan länge de nya tecknen visat sig:
lamell-och radhusen vid Bromma, Enskede och
Ängby, de smakfulla villorna i Nockeby och
Ålsten. Och i de yttersta av dessa tider har
höghusbebyggelsen redan fått ett oanat
uppsving. Man behöver bara tänka på områdena
vid Traneberg eller de himmelsträvande
kuberna utanför Söder. "De vita städerna"
dominerar stadsbilden åt alla håll. Står man på
en av Stockholms högsta utsiktspunkter, så
ska man få se att vi så småningom kommer
att ligga inbäddade inom en vit mur av höga
och skinande hus, vilkas yttre än så länge har
kvar något rent och oberört, som är en
njutning att beskåda, åtminstone på långt håll.
Men går man en sommardag ute bland de
vita fasaderna, när solskenet återkastas mot
alla dessa vita ytor och skimret över den
färska putsen ooh färgen kommer det att
värka i ögonen, så längtar man bort från all
denna hårda och kalla glans till något
mjukare, mildare, ja, mera mänskligt. Dessa
jättelika kolosser med sina fantastiska
utsiktspunkter från de högsta våningarna nästan fjärmar
en från det jordiska; man skulle önska att det
låg en liten söderkåk mellan kuberna bara så
att folk kunde få se och njuta av en gammal tids
idyll i mindre format. Det är något av idyll
det här också. De vita husen siar om fred och
ljusare tider, om människolycka, om komfort,
hygien och alla den nya tidens fördelar, men
det kan inte hjälpas, att det som i andra
kvarter förde människorna samman, saknas. Man
kommer att tänka på ett par rader i en dikt
av Nils Ferlin:
Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt emellan hjärta och hjärta.
Annorlunda var det i de gamla husen, de
fula och trista hyreskasernerna i den ring av
förstäder, som nu långsamt kryper samman,
den fattiga krans av grönt och idyller, som
dessa storstadens förvildade barn virade kring
sin sköna moder. Där levde man som en enda
stor familj, och fast nöd, misär, elände stod
tecknat som med höga bokstäver på varje
brandgavel och varje port och trappuppgång
andades fattigdom och tristess, så fanns det
ändå något gemensamt: man levde varandras
liv som sitt eget och det fanns egentligen inga
väggar eller tak mellan alla dessa familjer,
som delade allt, sorg och glädje, nöd och
plötslig rikedom, sjukdomar, löneackord,
matfrågor; allt som förenar ett hus’ människor
med varandra.
I de nya husen stiger man in i porten, går
genom den bländande förstugan på mjuka
3 BLM 1943 VI
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
