Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Käte Hamburger: Hölderlin-minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖLDERLIN-MINNET
grundaren av läran om de fyra elementen,
tillskrevs en det mänskliga måttet
överskridande insikt i naturens företeelser, han trodde
att dess makter voro honom underdåniga, och
i ett anfall av hybris hade han kallat sig själv
en gud. Men i samma ögonblick synes hans
egen makt vara bruten, naturen hämnas på
den övermodige. Empedokles förlorar sin
förr nästan gudomliga makt över sitt folk,
Agrigentinerna, och för representanten för
det ortodoxa prästerskapet, på vilket han
länge varit en nagel i ögat, blir det nu en lätt
sak att bannlysa honom. Också
övermänniskan, också den utvalde, genom vilken
naturen själv uppenbarar sig, är dock endast
hennes barn. Ja, just han är det heliga käril
som inte får tjäna något annat värv efter att
ha tjänat henne. Empedokles inser detta.
Också då Agrigentinerna ändra sig och kalla
honom tillbaka, känner han sin väg. Enig med
sig själv går han att störta sig i Ätnas krater,
på detta sätt återvändande till elementen som
han från början tillhört: till jorden, till ljuset,
till etern.
Denn anders ziemt es nicht für ihn, vor dem
Das Göttliche den Schleier abgeworfen,
Den Licht und Erde liebten, dem der Geist,
Der Geist der Welt den eigenen Geist erweckte,
In dem sie sind, zu dem ich sterbend kehre.
Både i Hyperion och Empedokles öppnar
sig bakom människans enskilda och
begränsade tillvaro naturalltets helhet som det
förlossande målet för livets mödosamma väg.
Och Hölderlin älskade strömmar som
symboliserade för honom denna livs- och
existenskänsla — strömmar som ila utan uppehåll
bort mot havet, "tillbaka till naturalltet",
vilket är den väg som allt dödligt går.
Denn selbstvergessen, allzubereit, den Wunsch
Der Gotter zu erfüllen, ergreift zu gern
Was sterblich ist...
Ins All zurück die kürzeste Bahn: so stürzt
Der Ström hinab, er suchet die Ruh’, es reisst,
Es ziehet wider Willen ihn von
Klippe zu Klippe, den Steuerlosen,
Das wunderbare Sehnen dem Abgrund zu.
("Stimme des Volks")
Men ändå förnimmes i Hölderlins
natur-panteism inte den optimism som brukar
prägla en dylik världsåskådning. Redan i
"Hyperion", och allt starkare efter
skilsmässan från Diotima, blir ett slags brytning
kännbar som ger hans dikt dess djupt elegiska
karaktär. Besvara gudarna, naturens makter,
den kärlek och längtan med vilka människan
strävar upp mot dem? Denna fråga får sitt
starkaste, nekande svar i Hölderlins kanske
mest kända dikt "Hyperions Schicksalslied".
Medan gudarna "vandra där uppe i ljuset, i
evig, stilla klarhet", och utan att känna till
ödets växlingar, "schicksalslos", är det
människans lott att inte få vila på något ställe.
Es schwinden, es fallen
Die leidenden Menschen
Blindlings von einer
Stunde zur andern
Wie Wasser von Klippe
Zu Klippe geworfen
Jahrlang ins Ungewisse hinab.
Gudarna, så heter det i "Brot und Wein",
"leben iiber dem Haupt droben in anderer
Welt___und scheinen wenig zu achten, ob
wir leben". De lämna människan ensam,
hennes själ, hennes "mänskliga hjärta" synes
förgäves söka en hemstad inom det
utom-mänsk-liga varandet. Och i den härliga dikten "Mein
Eigentum" ber diktaren till gudarna, vilka
"alltför mäktigt draga honom till sig", att det
må vara honom förunnat att rädda sitt
mänskliga hjärta, vilket, så tror han, kan ske i och
genom dikten, hans egen egendom.
Men under vansinnets redan annalkande
skuggor syntes Hölderlin få syn på en annan
lösning. I de tre stora dikterna "Brot und
Wein", "Der Einzige" och "Patmos"
uppenbarar sig Kristusgestalten för honom och
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
