Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Knut Jaensson: Tage Aurell, egenartad prosatör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knut jaensson
TAGE AURELL,
EGENARTAD PROSATÖR
Genom en ren slump råkade jag för någon
tid sedan att läsa Tage Aurells "Skillingtryck"
och därigenom stifta bekantskap med en
författare som dittills varit mig även till
namnet fullständigt obekant. Följden blev att jag
skaffade mig hans övriga böcker.
"Tybergs gård", Aurells första bok, kom
ut 1932 och är på 132 sidor, ett format som
han med minimala förändringar bibehåller i
fortsättningen. På dess sista sida står en
dateringsuppgift: 1929—1931. I drygt två år har
alltså Tage Aurell arbetat på denna roman i
miniatyr, men upplysningen är inte
överraskande. För ett av de många intryck som
boken kvarlämnar är det av en spänning i
strukturen, alstrad ur kamp med stoffet. Ett annat
är känslan av en unik proportion mellan sagt
och outsagt. Och ett tredje är att för detta
sätt att berätta har det inte funnits några
färdiga förebilder. Författaren har måst hugga
sig en egen väg och arbetet har inte varit lätt.
Förmodligen är det många orsaker som
tvingat Aurell att — i varje fall hittills —
helt bestämma sig för det sammanpressades
och kortas mödosamma stråt. Jag vet inte
vilka. Men jag föreställer mig att en av
anledningarna måste ha varit en stark
trötthets-och olustkänsla inför det oväsentliga i
vidlyftiga beskrivningar och en utpräglad motvilja
mot berättandets så att säga rent
hantverksmässiga sida, det vill säga den metodiska
redogörelsen för händelseförloppens samtliga
faser och detaljer. Aurell synes mig här
anknyta till en, sedd i ett långt tidsperspektiv,
fullt skönjbar linje i berättarteknikens
utveckling (det finns ju också andra, i motsatt
riktning) : en böjelse att ge läsarens fantasi och
aktivitet större rum. Det nya och frappanta hos
Aurell, rent tekniskt sett, består i att han djärvt
dragit de radikala konsekvenserna av en dylik
tendens. Kanske ligger bakom denna strävan
också ett slags vetenskapligt sanningskrav:
misstron till vår förmenta kunskap om andra.
Diktaren liksom vetenskapsmannen har blivit
försiktigare i sina påståenden om hur
verkligheten innerst ser ut. Men den egentliga
grunden till att Aurell sökt sig fram på nya vägar
är naturligtvis densamma som så ofta drivit
allvarliga konstnärer till en förnyelse av
framställning och synsätt: känslan av att en invand
och standardiserad konstform kan hindra oss
från att se, uppleva och förstå.
Forskar man i skrifterna så finner man
bland annat i Ord och Bild, årgång 1921 och
1922, artiklar av Aurell, en om Rimbaud och
en om Obstfelder. För förståelsen av Aurells
konstuppfattning har Obstfelderartikeln det
största intresset. Den sysslar övervägande med
den egenartade norrmannens novellistik och
man finner i artikeln följande passus: "Inom
den ytterligt knappa ramen -—• Obstfelders
måhända märkligaste formgivningsresultat —
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
