Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
john hayward
BREV FRÅN LONDON
När, liksom i England i dag, efterfrågan på
böcker så starkt överstiger tillgången, att folk
läser, eller läser om, vad som helst hellre än
ingenting alls, är det naturligtvis oklokt att dra
förhastade slutsatser beträffande bokpublikens
smak för ögonblicket. Men det finns
omständigheter som tyda på ett förnyat intresse för
romanerna av Thomas Hardy, den siste av
1800-talets stora engelska romanförfattare.
Under de tjugufem åren mellan det första
världskrigets utbrott och det pågående voro
Hardys romaner mindre populära än tidigare,
medan hans poesi, som varit förbisedd under
hans livstid, åtminstone började bli mera
allmänt uppskattad. Hardy, som i sin syn på livet
särskilt tog fasta på dess ironiska kontraster
och besvikelser, skulle ha uppskattat ironien
i denna smakförändring och troligen
accepterat den som en av "life’s little ironies" — en
fras som han använde som titel på en av sina
novellsamlingar. Ty han betraktade sig alltid
först och främst som skald och endast i andra
rummet som prosaförfattare. Hans poesi
betydde alltid mera för honom än hans romaner.
När man gjorde moraliska invändningar mot
ämnesvalet i hans roman "Jude the Obscure"
(1896) beslöt han till och med att sluta att
skriva romaner, och detta beslut stod han fast
vid till sin död trettiotvå år senare, då han var
åttioåtta år.
Om jag har rätt i mitt antagande att hans
romaner börja komma på modet igen, kommer
lörd David Cecils "Hardy the Novelist" otvi-
velaktigt att göra mycket för att uppmuntra
folk att läsa dem. Detta alltigenom utmärkta,
kritiska arbete grundar sig på de fem
föreläsningar som författaren våren 1942 höll vid
universitetet i Cambridge, och som på den
tiden varmt lovordades av dem som hade turen
att kunna åhöra dem. Lörd David Cecil
— i egenskap av yngste son till markisen av
Salisbury är han, inom parentes sagt,
titulärlord — är, hoppas jag, känd för skandinaviska
läsare, eller åtminstone för dem som läsa
engelsk litteratur och historia för sitt nöjes
skull, som författare till en förträfflig historisk
biografi — "The Young Melbourne" — till en
känslig, kritisk studie över skalden William
Cowper och till en ytterst sympatisk serie
essayer över den viktorianska periodens
romanförfattare. Hans studie över Thomas Hardy
som romanförfattare skulle jag vilja beteckna
som den finaste litterära kritik han hittills har
presterat. I dessa dagar, då litteraturkritiken
är specialiserad och analytisk, händer det blott
alltför sällan att man träffar på kritik av detta
slag, som inte bara är angenäm att läsa för sin
egen skull, utan också ger läsaren lust att läsa,
och läsa om, de böcker den behandlar. David
Cecils mål är att belysa arten och kvaliteten
hos sin författares verk, inte att, som
pedantiska, så kallade psykologiska kritiker gärna
vilja göra, förlora det ur sikte genom att
koncentrera sig på sådana ovidkommande ting
som författarens "personlighet", de formella
elementen eller den sociala innebörden i hans
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
