Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
i sig fick här en tolkning som man gott kan
kalla suverän. Varje replik hade det rätta
tonläget, inte en gest var oäkta. Sådant har man
lov att kalla styv skådespelarkonst. Som den
anklagade, Anton Schmeidler, gav Stig Järrel
den rätta illusionen. Chargeringen, som någon
gång varit en fara för denne skådespelare, hade
här lyckligt undvikits. Masken och spelet voro
lika ypperliga. Man trodde helt på denne
stackars halvt förslöade f. d. straffånge, som
likväl lyckats bevara så mycket av sin
ursprungliga mänsklighet. En fängslande
rollstudie presterade också Anders Ek som
kyparen Leopold Kritzenberger. Det nervöst
flackande hos denne Pinneberg gestaltades
mycket skickligt. Det finns hos denne unge
skådespelare av allt att döma en märklig
psykologisk intuition: han är mer än ett löfte
inom svensk scenkonst. De övriga agerande
fuskade inte heller bort sina anförtrodda
uppgifter: Bengt Ekerot gjorde en bra studie av
en känslig och nervös notarie — en sensitiva
i ett välordnat paragrafhelvete — och Märta
Arbin illuderade väl i den lättfärdiga Marie
Dworschaks roll. Willy Peters gjorde sitt
bästa som Allmänne åklagaren, men hade
kanske inte den pondus som en sådan roll
kräver. Johannes Edfelt
10:de bröllopsdan! (Skylark) av Samson
Raphaelson. Dramatiska Teatern.
Jag undrar om det är riktigt resonerat när
teatrarna framåt sommaren anse sig böra
bjuda publiken någonting extra lätt.
Konkurrensen med de ljusa vårkvällarna är
naturligtvis ansträngande och kanske hopplös, men om
man ändå är tvungen att ta upp den, vore det
då inte bättre att locka med ett verkligt starkt
program? En sak är i varje fall säker: "10: de
bröllopsdan" var ingenting att offra en vacker
kväll på. Det är ett polerat stycke, skrivet med
en viss slagfärdighet av en herre som vet var
alla knapparna i ett väloljat farsmaskineri
sitter och som kopplar ihop situationer och
emotioner med ungefär samma lidelsefria rutin
som en tränad telefonist drar ut och sätter in
pluggarna i växelbordet. Hans figurer äro inga
människor, bara attrapper, och deras
förvecklingar lyckades aldrig riktigt helt få en att
glömma att Dramatens bänkar äro hårda och
ur ortopedisk synpunkt felkonstruerade.
502
Det ämne som behandlas i pjäsen är
ingenting annat än det där med kvinnans kärlek och
mannens arbete. Tony Kenyon bedrar sedan
fyra år tillbaka sin hustru med någonting så
prosaiskt som en reklamfirma, och på själva
tionde bröllopsdan ställer han sig så knölaktigt
oförstående till sin förtjusande hustrus behov
av litet ömhet och romantik att hon beslutar
sig för att gå ifrån honom. Hon skulle kanske
inte ha kommit på idén om inte en led frestare
i skepnad av en halvförsupen och halvgenial
advokat med ett poethjärta nånstans bakom
den hårdkokta ytan viskat några förföriska
ord i hennes öra. Den intagande Lydia förblir
emellertid kär i sin reklamherre trots
utbrytningen, och när hon kommer tillbaks till
hemmet för att hämta sina kläder lyckas mannen
få henne att stanna för gott genom att lova
henne att slänga affärerna över bord och ta
henne med på en resa till Sydamerika. Det är
en strategisk, kallblodig lögn som emellertid
helt hastigt blir sanning genom att Tony får
sparken från sitt jobb. Sedan
arbetslöshetskomedien blivit verklighet finner sig Tony
emellertid anmärkningsvärt väl i den, och de
unga tu äro så putslustigt lyckliga som man
endast kan vara i amerikanska farser när man
förlorat sitt levebröd och skall till att sälja bort
bohaget för att få pengar till den där
kryssningen som man drömt om hela sitt liv. Men
när Tony får ett nytt och ännu finare jobb på
gaffeln kan han inte längre slå dövörat till för
det sköna prasslet från dollarsedlarna utan
iscensätter en ny komedi för att få behålla
både frun och anställningserbjudandet. Han
vädjar finurligt till sin hustrus otillfredsställda
moderskänslor, leder en föräldralös baby i
hennes väg och räknar med att hon skall få
lust att adoptera den, så att han kan starta på
nytt som familjeförsörjare i stor stil. Tricket
genomskådas och man känner en stunds oro
för det kenyonska äktenskapet. Men nej, Lydia
anser det nu till full evidens klarlagt, att Tony
är beredd att gå till vilka brottsliga handlingar
som helst för att få behålla henne, och kastar
sig i hans armar. Frid, fröjd och försoning.
Åskådaren är inte lika övertygad om
herrskapet Kenyons lyckliga framtid men släpper
efter en sista vemodig tanke på adoptivbarnet
godvilligt kontakten med familjen.
Inga Tidblad i Lydias roll var kvällens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
