Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
egentliga behållning, fastän hennes utsökta spel
och förtjusande uppenbarelse snarast
underströk pjäsens svagheter och brist på gemyt.
Frank Sundström som smart finanskarriärist
— ja, det gick naturligtvis inte vidare bra,
hur han än ansträngde sig. Lika bisarrt var
det att för en gångs skull se Georg
Funk-quist som farlig fruntimmerskarl och
desillusionerad resonör. Hans uppläggning av
advokatens besynnerliga roll var som man kunnat
vänta sig intelligent, men inte verkade han så
värst glad åt uppgiften. Georg Svensson
Sex i elden (Out of the Frying Pan) av
Francis Swann. Nya Teatern.
Även Nya Teatern körde fram en amerikansk
fars i säsongens elfte timme. Det är ett
bristfälligare stycke än Dramatens
avslutningsprogram men avgjort mera sympatiskt. Det höjer
sig näppeligen över den enklare sketchhumorn
och saknar all rimlighet. Författaren utvecklar
«n viss fyndighet när det gäller att arrangera
befängda situationer, men han gör grovt våld
på intrigen för att få fram dem. Man kan inte
undgå att dra på mun ibland, men mellan
skratten är man inte lika väl till mods. Och två
timmar av samma slags underhållning blir litet
för mycket. Ingenting är så tröttande som den
mekaniska humorn.
Pjäsen handlar om några teaterbitna
ungdomar av bägge könen som hyst in sig i en
fallfärdig lya någonstans i New York.
Egendomligt nog bor en stor teaterdirektör i
våningen under, och det är ungdomarnas dröm
att få visa denne mäktige herre vilka lovande
skådespelare de äro. Det lyckas också genom
förmedling av en räkstuvning
(teaterdirektörens hobby är nämligen matlagning). Den
pjäs i pjäsen som ungdomarna uppföra för
den skräckslagne direktören ären kriminalpjäs
som förefaller gjord som parodi på "Arsenik
och gamla spetsar". En parodi på en parodi
alltså, och något mera parodiskt har man
sällan skådat. Mitt i mördandet uppträder ett
par poliskonstaplar, som verka mera
hemmahörande i Grönköping än i New York och som
ta spexet på blodigt allvar, vilket ger en av
ungdomarna tillfälle till en improvisation i
bästa stanislavskistil. Den scenen tar skruv,
även hos teaterdirektören, och ungdomarna få
naturligtvis sitt engagemang.
De sex unga skådespelare som teatern sänt
i elden spelade verkligen som om det gällt att
få sina kontrakt förnyade. Säkert böra de
också få det, i varje fall Willy Peters, Bengt
Ekerot och Agneta Lagerfelt. De övriga
verkade inte lika fullfjädrade, men kanske var
det bara för illusionens skull. Erik Berglund
som teaterdirektören-matexperten behövde bara
vara sig själv. Vid beskrivningen av
räkstuv-ningen lade han i dagen en för hans spelsätt
eljest främmande lyrisk känsla. Bränners regi
hade det rätta crazytempot. Georg Svensson
Film
Yankee Doodle Dandy. Michael Curtiz.
Warner Bros.
George M. Cohan är en amerikansk
revyartist och showman som under en mansålder
höll sig på toppen av popularitet och som ännu
för ett par år sedan hade en lyckad come back
vid Broadway. Han var en fröjdpappa med
samma breda gemyt och generösa läggning
som Ernst Rolf fast betydligt mera allround
som artist. Han skrev sina egna sånger, av
vilka särskilt "Yankee Doodle Dandy" och
"Over There" blevo omåttligt populära.
Filmen är en säkerligen ganska idealiserad,
med mycken omsorg gjord rekonstruktion av
Cohans liv. James Cagney får hoppa in i rollen
nån gång i tonåren och åldras undan för undan
med utomordentlig trovärdighet.
Överhuvudtaget är hans prestation häpnadsväckande. Han
visar sig kunna dansa med en ekvilibristisk
spänst som inte Fred Astaire behövde skämmas
för, han sjunger, tricksar och charmerar som
om han aldrig gj ort annat än spelat revy. Vilken
annan karaktärsskådespelare skulle ha kunnat
göra det efter? Man får inte låta filmens
ultra-amerikanska sentimentalitet och grova flirt
med framgång och
hurra-vad-vi-är-bra-patrio-tism hindra en från att erkänna att Cagneys
insats som ren arbetsprestation är något av det
fenomenalaste man sett på film. Som ett bidrag
till vådevillens och revyns pittoreska historia
har filmen dessutom ett icke föraktligt värde.
Men man sväljer den inte hel om man inte är
begåvad med strutsmage. Georg Svensson
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
