Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Ur Krilon III. Från Johannes Krilons ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
säkert. Men ingen skrattar åt att du behöver
glasögon.
— Man blir så ful!
— Lilla barn, sa pappa, det är bättre nu,
ett år kanske bara, det är bättre nu än sedan.
Så att du kan vara en vacker ung dam sen.
— Men jag vill inte — inte att pappa ska
gå ut i kriget.
— Pappa ska fortsätta att sköta om sjuka,
sa pappa. På ett eller annat sätt. Och du och
Johannes får stanna här ett tag till. Olga
kommer inte tillbaka från Småland förrän den
femtonde, och ni kan vara här med Lisa till
dess, om ni vill, eller så länge ni vill, ännu
längre.
Lindström körde dem i trillan till
ångbåtsbryggan. Pappa satt och tittade utåt Mälarn,
där den glimtade fram mellan dungarna.
Gröna öar, gröna lövmoln, tunga i värmen,
och vattenglittret.
— Vad det är vackert här, sa pappa. Tycker
ni inte det barn?
— O, sa Elisabet, när det bara är grått och
blått och man måste ha glasögon.
— Jag kallar det här — Mälarn — för
Sveriges hjärta, sa pappa. Vi bor i ett hjärta.
Låter det inte trevligt?
— Pappa får inte gå ut i krig, sa Elisabet.
Ångbåten kom, den var nästan full, många
skulle in nu. Pappa gick bland dem, han
bar sin svarta väska, som han alltid hade med
sig, och Johannes kom efter med hans stora
kappsäck. Pappa var inte lång, det fanns
många som var längre, men han var kraftig,
bred och trygg. Plötsligt tänkte Johannes:
Honom skulle jag vilja likna.
— Johannes, sa pappa, sköt om dig väl,
och sköt om Elisabet. Man vet inte vad det
kan bli nu. Vi kanske ses om ett par dar.
Men om något skulle hända — så känn dig
som om — du vore jag. Elisabet, nu får du
lyda Johannes.
— Ja, pappa. Men du får inte gå ut i krig.
Dagen efter ringde pappa till handelsbon
och sa att han skulle stanna i stån, men att
Lisa och Johannes och Elisabet skulle bli kvar
där ute så länge. Lindström kom med budet
när Johannes var på väg ner till bryggan.
— Jag ska ut också, sa han, så Johannes
får bli ensam kar här nu när både jag och
doktorn har fart ut.
Elisabet kom ut på verandan, gick försiktigt
ner för trappan, började springa i backen och
föll. Johannes var där uppe på några
sekunder. Hon hade skrapat knäna och händerna,
lite, men var på benen innan han hunnit upp.
— Jänta, har du inte glasögona?
— Jag glömde dom, sa hon. Och jag ser
så komisk ut i dom, jag såg mig i spegeln.
Får jag följa med ut, Johannes?
Nu måste jag tänka, tänkte han. Nu är jag
som om jag vore pappa.
— Nej, när du inte lydde så, sa han.
— Å, Johannes!
— Nej, inte nu, när du inte lydde vad
pappa sa.
Hon blinkade mot honom och mot ljuset,
mot glittret.
— Gå ögonblickligen in och ta på dig
glasögona.
— Får jag följa med då?
Han måste tänka igen. Jag kan inte ändra
mig nu, tänkte han.
— Du får inte följa med nu, du får följa
med i eftermiddag, sa han.
-—- Då så, sa hon och vände sig och gick
sakta uppför backen.
— Jag ska bara vara ute en liten stund,
sa han.
Hennes flätor hoppade, antingen lipade eller
fnyste hon. Hon vände sig när hon stod vid
verandatrappan.
— Du är inte så stor, du heller, fast du
låssas, sa hon.
Han öppnade munnen för att svara, men
gjorde i stället helt om och gick ner mot bryg-
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
