Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Ur Krilon III. Från Johannes Krilons ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR KRI LO N III
gan. Sabla unge, tänkte han, sabla unge. Han
försökte sträcka på sig — som förr, när han
var yngre — men det var komiskt det med.
Det finns dom som är kortare, tänkte han.
Men varför ska just hon säga det nu.
Han hissade focken, gjorde loss, stötte ut
och hissade det lilla storseglet. Det blåste
svagt från söder, bara några fläktar, så att
vattnet krusades. Han lutade sig över kanten
och tittade längs båtsidan när den vickade
upp. Målningen var skrapad mot bryggkanten
ganska ordentligt. Jag ska måla på i kväll
eller när jag kommer hem, tänkte han. Seglet
slog för en fläkt, han tittade upp. Bara några
ljusa moln på himlen, och han försökte
komma på vad de hette. Men det fanns nog
åska i luften. Varför skulle hon säga det?
Han kände svag ilska, fast den höll sig inte
så länge. Men hon måste lyda pappa i det
här fallet, tänkte han. Undras hur det
verkligen är med hennes ögon? Men när pappa
håller så styvt på att hon ska ha mörka
glasögon så.
Han seglade rakt ut, så stor fjärden blev
här ute, och holmarna var som om de låg och
flöt, gröna bollar. Sveriges hjärta, sa pappa.
Undras om pappa skrivit vers nån gång?
Jag är en seglare som seglar
i rymden fram på ensam stråt.
Och över mig den klara rymden speglar
min ensamhet, min tysta gråt —
Läpparna rördes, han viskade det, sedan
läste han det högre, nästan högt.
Äsch, tänkte han, det hänger inte ihop.
Jag är en seglare som seglar. Det är klart att
en seglare seglar. Nåja, det går an. I rymden
fram på ensam stråt. Vad menar med det?
Nå ja, det går an. Och över mig den klara
rymden speglar. Om jag seglar i rymden kan
väl inte rymden spegla. Men det lät så bra,
faktiskt så bra och det är på sätt och vis
sant. Och när jag känner det så. När jag kän-
ner det precis så. Pappa frågade om jag skrev
vers eller vad det var. Men han var inte
ironisk. Han kan vara det mot andra och om
andra när han är arg, men aldrig mot oss.
Men det var retfullt att han frågade. Då är
det som om man inte var ensam om det
längre.
Han läste den andra versen:
I ensamhet, som ingen ingen känner
går fram min dystra, mörka färd
förutan viv, förutan tro och vänner
i denna blinda, fega, falska värld.
Han rös till av det. Det är ju inte sant,
tänkte han, men ändå är det sanning för så
känner jag det. Och jag är ensam, jag tycker
jag är ganska ensam. Går fram min dystra,
mörka färd. Nej, det låter inte bra, det är
överdrivet, men det är på sätt och vis sant i
i alla fall. Förutan viv, förutan tro och
vänner. Viv är kanske för tokigt. Förutan —
förutan ro skulle man kunna sätta. Förutan
tro, förutan ro och vänner, i denna blinda
–Förutan vänner? Jag har ju Julius, fast
han är inget vidare pålitlig, och Pelle Segel
är så reserverad, men han skriver nog, han
ser ut som han skrev, och — Valborg som
har förlovat sig med den långa löjtnanten,
frid över hennes minne, det var en — en
episod för länge sen och glömt är det, glömt,
säger jag, begravt, nergrävt, jag kommer inte
med en min, med ett ord att nånsin förråda
att jag var så — eller kan man säga kär?
Kär? Vad är det? Någonting för svaga
själar! Ah! Äsch! När du går till en kvinna,
glöm icke piskan!
Han lyckades komma tillbaka till versen
och den fyllde honom på nytt.
I denna blinda, fega, falska värld!
Han ropade det högt över vattnet, men
hejdade sig, knep av det, han var nära holmen,
det fanns folk där.
— Det är inte heller riktigt, tänkte han.
.2 BLM 1943 vii
545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
