Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Johannes Edfelt: Agnes von Krusenstjernas ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
’Denna bok är intet snillefoster, lätt
förklarligt då jag icke äger snillet. Jag slungar djärvt
ut den i världsvimlet och uppbär lika djärvt
följderna av detta mitt handlingssätt!’
Jag menade nu inte att det var djärvt att
slunga ut boken därför att den ej var något
snillefoster, utan att det var modigt på grund
av dess planerade innehåll. Men på den tiden
hode jag väl inte något innehåll att låta följa
efter förorden.
För övrigt var det nog yttre offentliga
händelser som föranledde mig att, helt privat,
debutera som författare. Inom lyriken —
därtill den politiska lyriken! Det var 1905 och
jag hade icke fyllt elva år än. Norrmännens
sätt att vilja draga sig ifrån Sverige måtte
upprört mig oerhört, som det väl upprörde
många små barn i Sverige — helst officersbarn
i garnisonsstäderna. Några flammande rader
ur denna dikt lydde ungefär sålunda:
___Jag skulle vilja de norrmännen lära!
Och jag vill gå ut med svärdet i min hand
och strida för vår rätt och för vår ära.
Men jag är bara en liten flicka.
Även till denna politiska stridsskrift hade
jag ett litet förord som började:
’Nu när vår älskade konung är gammal, sjuk
och dålig___’
Det slutade med de förkrossande orden:
’Då tycker jag verkligen!’" •
Det är mer än sannolikt, att författarinnan
vid teckningen av denna minnesbild betydligt
förstorat sin flicktids tendenser att bryta sig
loss från eller trotsa sin miljö. De anteckningar
ur hennes flickdagböcker (huvudsakligast från
åren 1910—13), som stått till mitt förfogande,
bekräfta i varje fall inte riktigheten av en sådan
bild som den Agnes von Krusenstjerna 1933
tecknade av sig själv som tonåring. De
försök i skönlitterär form, som dessa
anteckningsböcker rymma, ge oss snarast bilden av en
visserligen för omgivningens tryck ytterst
känslig men i grund och botten väluppfostrad, snäll
och ideellt lagd flicka, fången i alla
familjekonventionens och högreståndsformalismens band.
Det var först senare och efter svåra själskriser
som författarinnan skulle bryta med en
konventionell moraluppfattning.
Agnes von Krusenstj ernås första
författar-försök röra sig helst i sagans värld, och några
gånger ha de tidigaste diktutkasten och
småberättelserna motiv från de sjukas existens: de
handla om dödsdömda, som längta efter
friskhet och solsken.
Detta sammanhänger med Agnes von
Krusenstj ernås egna erfarenheter av sjukdom under
flicktiden: hon var visserligen vad modern
kallar "ett solskensbarn" ända till
femtonårsåldern men led sedan periodvis av klenhet och
depressioner. Hennes skolbetyg vittna därom.
Den 31 maj 1912 får hon ett intyg från Anna
Sandströms skola, i vilket det heter att hon
"under kortare och längre tider deltagit i
undervisningen i sjätte, sjunde och åttonde
klasserna" (läsåren 1909—10, 1910—11,
höstterminen 1911). Det sägs i detta intyg, att "vi
beklaga att hennes hälsa under dessa år ej
tilllåtit henne att med ett gott avgångsbetyg
fullständigt avsluta sina skolstudier".
Emellertid genomgår Agnes von
Krusenstjerna läsåret 1912—13 i Greta Jungstedts
fortsättningsskola för flickor en kurs,
"närmast motsvarande åttonde klassen i Anna
Sandströms högre läroverk för flickor", och får då
fullgoda vitsord, bland annat högsta betyg i
svensk uppsatsskrivning och i litteraturhistoria.
Hennes senare utbildning omfattar bland
annat en kurs vid Benninge Hemskola,
Strängnäs, 1915. Bevarade dokument utvisa, att
hon där redigerat en kamrattidning, Benninge
Vecko-journal, och skrivit tidningens raljanta
anmälan.
Om hur Agnes von Krusenstjerna såg på sig
själv under sin uppväxttid, därom vittna en del
anteckningar, bland annat ett dagboksblad den
9 oktober 1911, där det labila i hennes lynne,
de starka pendlingarna mellan glädje och
dysterhet framhävas: "ofta glad till ytterlighet
och lika lätt sorgsen till ytterlighet". Men
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
