Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
Det brinner en eld. Gustaf Molander. Svensk
Filmindustri.
"Det brinner en eld" lanseras av SF som
en storfilm, varmed den nya regimen inom
bolaget redan från början velat ta ett krafttag.
SF-chefen uttrycker i det ståtliga
programbladet den avsikt varigenom filmen skiljer sig
från andra svenska filmer under den nya
högkonjunkturen: här går man dagens bittra
verklighet för första gången utan
omskrivningar in på livet. Filmen började inspelas
i april, nästan på dagen tre år efter de
händelser den bygger sin handling på, och den
avslutades i juni, alltså i någorlunda god tid
innan regeringen genom upphävandet av
transitotrafiken åtminstone upphörde med att
direkt understödja Norges ockupation. Att en
svensk film med detta ämne överhuvudtaget
kunnat igångsättas är naturligtvis ett
tacknämligt bevis på att vi nu andas friare än för
ett och två år sedan. Tacksamheten skulle ha
varit större om filmen visat prov på starkare
inlevelse i ett ockuperat lands situation och
drivits av en häftigare puls.
Den är för tam. Det är just elden som
saknas i den, all eldgivning och bombning
till trots. Man blir en smula otålig när man
ser den. Otålig på att skådespelarna ha så
för-bålt gott om tid på sig att formulera och
utsäga sina välskrivna repliker, otålig på alla
kyssar och konstpauser, otålig på allt detta
dividerande om enskilda individers
känsloförhållanden. Dessa känslokonflikter, i synnerhet
då den mellan premiäraktrisen och den
invaderande maktens gentlemanlike militärattaché,
äro visserligen klart betingade av den större
konflikten men på ett verklighetsfrämmande
sätt. Åter och åter får man anledning säga
sig att så skulle den eller den i varje fall
inte ha reagerat i den eller den situationen.
Skräcken, hatet, den blixtsnabba impulsen
eller den förlamande chocken — för dessa
affekter saknar filmen realistiska uttryck. De
filmer som närmast erbjuda sig som
jämförelsematerial, "The Moon Is Down",
"Free-dom Sta t i of/’ och "Underground", samtliga
förbjudna i Sverige, ta på ett helt annat sätt
struptag om åskådaren.
Handlingen har drag som även om de inte
äro direkt lånade från dessa filmer starkt
påminna om dem. Där är den kultiverade
ockupationsöversten, som endast med motvilja
gör sin plikt. Där är den vedervärdige
förrädaren. Där är den hemliga frihetssändaren
som slutligen inringas och peppras med
kulspruteeld tills rösten vid mikrofonen kvävs
i blod. Nytt är däremot greppet att låta en
skådespelarensemble vara den
medborgar-grupp som får registrera katastrofförloppet.
Det ger tillfällen till många verkningsfulla
scener samtidigt som det avvänder en del av
kritiken mot att det spelas väl mycket teater
i filmen. Dock gör det ett något besynnerligt
intryck att invasionsapparaten så ihärdigt
under de första andlösa timmarna av ett svårt
och omfattande företag sysselsätter sig med
just denna detalj i stadens månghövdade liv.
Man har särskilt svårt att tro att den till
kommendant utsedde militärattachén skulle ha så
mycket tid över åt sina privatemotionella
problem. En så samvetsöm älskare skulle
näppeligen ha fått en så framstående post. Och jag
förstår den person i publiken som lät höra
en vissling när kommendantens älskade efter
att ha hämtat sig från den första besvikelsen
och harmen låt vara i en stund av tillfällig
svaghet kastade sig i armarna på den man
som åtagit sig att kommendera de soldater
som berövat hennes land dess frihet. Kärlek
i all ära, men om detta skulle vara en av de
scener i filmen som enligt C. A. Dymling
bära vittnesbörd om "de mänskliga värdenas
oförstörbarhet" så var det ett sällsamt sådant.
Man fordrar inte att översten skall vara
berövad mänskliga känslor och man är beredd
att skänka honom ett visst medlidande. Men
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
