Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
man avböjer att han sentimentaliseras som en
tragisk figur vilken av ett obehagligt uppdrag
hindras uppträda som den ärans karl han
i grund och botten är. Men då hade det ju
inte blivit en lika hj ärtknipande film, bara
litet mera likt den otrevliga verkligheten, som
nog ännu inte riktigt är accepterad av den
svenska filmindustrien, hur mycket den än
låtsas ventilera brännande problem.
Filmen är skriven av Karl Ragnar Gierow
efter en idé av Gösta Stevens. Det säger sig
självt att den därför inte bjuder på några
direkta fadäser. Dialogen är i stället väl
hög-litterär och mångordig. Åtskilliga detaljer
vittna om bristande förtrogenhet med vad
som går för sig i ett thrillersammanhang.
Personerna ge för många blottor på sig, de tala
för ogenerat i telefon och i närheten av
dörrspringor. De dramatiska momenten ha inte
avvunnits alla sina spänningsmöjligheter. Man
vet en stund i förväg vad som kommer att
ske härnäst. Ett praktfullt stjärngarde sänds
i elden med hollywoodveteranen Sjöström och
Lars Hanson främst på svärdssidan och Inga
Tidblad på spinnsidan. En av filmens större
förtjänster är att den påvisat hur användbar
denna franskbetonade aktris är även som
filmskådespelerska.
Anna Lans. Rune Carlsten. Luxfilm.
"Anna Lans" kommer att slå alla den
svenska filmens publikrekord, det vågar man
ta ett ganska högt vad på. Den är gjord med
djävulsk beräkning av vad folket vill ha både
av löjen och tårar, den dukar upp en historia
som är ett koncentrat av veckonovellistikens
samtliga garanterat effektfulla situationer. Den
blandar synd och frälsning, lycka och olycka,
glans och djupaste förnedring i en dos som
skall kunna få liv även i den trögaste
inbillning. Den har en stjärna, Viveca Lindfors, som
lyser med mörk och farlig glans och som med
sin magnetiserande fysiska uppenbarelse och
sina märkliga ögon är ägnad att omtöckna
publikens förmåga att skilja mellan
skrattretande pekoral och stor tragedi.
Anna Lans är en landsflicka som rymmer
hemifrån, när de fattiga föräldrarna vilja
tvinga in henne i ett gott parti. Hon bär på
en dröm om livet och tror att hon skall finna
den i storstaden. Den präktige sjömannen som
hon träffar en kväll på Gröna Lund kommer
litet för tidigt, innan ännu hennes romantik
funnit sin utlösning. Och så drivs hon av sin
hunger efter framgång och sin godtrogenhet
in på den farliga vägen som först stiger brant
uppåt men sedan stupar utför som en ändlös
via dolorosa, tills den hygglige och aldrig helt
glömde sjömannen dyker upp på nytt och ger
henne hem och hamn. Filmen vinkar med en
happy end som publiken begärligt nappar
efter blott för att i nästa ögonblick störtas
i nya och än värre katastrofer. Utmattad och
förgråten tar den sedan tacksamt emot det
riktiga lyckliga slutet där Gud och
Frälsningsarmén stå som beskyddare av två stackars
syndares återvunna tro, hopp och kärlek.
Sådant händer kanske ibland i verkliga livet,
men dikten undviker det. Det vill en Dickens
till för att göra konst av följetongsingredienser.
Författarpseudonymen George Martens är inte
någon Dickens men skriver en hygglig dialog
som skyler över mycket av innehållets
oerhörda banalitet. Framför allt är det dock
regissörens förtjänst att "Anna Lans" faktiskt är
sevärd. Bildmässigt har filmen mycket stora
förtjänster, och den äger detta hemlighetsfulla
som kallas rytm. Den suger åt sig stoff med
härlig aptit, den trivs med att vara film, om
detta kan begripas. Personinstruktionen och
typgestaltningen är likaledes genomgående
ypperlig, mustig och frän men på det hela
taget utan den tarvlighet vartill scenariot
inbjuder, ibland till och med av verklig finess
(frälsningslöjtnanten, det friherrliga
herrskapet). Nu frågar man sig: skall man tacka
Carlsten för att han sökt göra det bästa
möjliga av ett sekunda material eller skall man
klandra honom för att han lånat sin
yrkesambition åt ett litterärt och etiskt suspekt
före-tag?
PÅ liv och död. Rolf Husberg. Sandrew—
Bauman.
Svensk militär spelar en stor roll i denna
film, som försiggår ömsevis i en
militärförläggning, ömsevis kring en turiststation
nånstans i Lappland nära gränsen till Norge.
Läget präglas av allvar utom på
turiststationen, där det huttas, flirtas och dansas och
gås på turer i ledig svensk vintersportstil. En
tågolycka inträffar och visar sig vara sabo-
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
