Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Dina von Foelckersam: Två noveller. Översättning av Lars Frumerie - På flykt - Glad rider han ut...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DINA VON FOELCKERSAM
kade, och hon stödde sig hastigt åter på
Wlas-soffs arm.
Nu kom de bådå sista männen ut ur skogen.
De gick fort och hann fatt de andra. Den söta
lukten av billig tobak blåste knappt märkbar
mot dem.
Sen syntes ingen mer.
— Något brinner! Tatjana lade handen på
Wlassoffs axel och reste sig. Först nu såg hon
att hans arm, med vilken han hade stött henne,
låg på den glödande askan — hade legat där
hela tiden.
Hon ville säga något, men sköt endast
försiktigt sina händer under hans brända arm
och böjde ned sitt huvud, så att han inte kunde
se hennes ansikte.
GLAD RIDER HAN UT...
Göran var på väg sedan tidigt på morgonen.
Han tillbringade sin semester hos vänner på
landet och hade ridit ut för att göra besök
grannskapet. Till grannskapet hörde här,
skogarna längs nordliga Dyna, byar och gods
i en omkrets av fem till sex timmars väg.
Redan i början av sin ritt hade han stött
på ett älgspår, och fastän han inte bar något
gevär med sig, hade han hetsat den högbenta
fuxen kors och tvärs genom skogen. Nu var
det nära middagstid, och Göran förstod att
han hade ridit vilse.
Han såg upp för att orientera sig över solens
läge, men himlen var ljusgrå och
ogenomtränglig. Sensommardagens tryckande hetta låg
över skogen; de höga träden stod orörliga.
Göran gled ned från sadeln. Han satte sig
på en stubbe, tog av mössan och torkade sig
i pannan. Hans ansikte med de mörka ögonen
och den stora smala munnen var jämnt
brunbränt ända till den ljusa strimman i pannan
efter mössan. Det täta, tillbakastrukna håret
var grått, nästan vitt, fastän han endast var
i mediet av de fyrtio.
Fuxen höjde huvudet och slet försiktigt de
unga skotten från en ek.
Göran sträckte ut benen, såg på
armbandsklockan och åter upp mot himlen.
— Förbannat — kanske blir det oväder
också.
Han visste att skogen sträckte sig milsvitt.
Om han inte lyckades komma ut på vägen igen,
kunde han rida i timmar innan han träffade
på ett hus, en människa.
— Förbannat, sade han ännu en gång sakta,
reste sig, bröt några kvistar från en
hasselbuske och stack dem mellan sabel och schabrak
för att skydda hästen mot bromsarna.
Sedan satte han upp och red i skritt vidare.
Ingenting rörde sig denna heta
middagstimme, inget djur mötte honom. Endast en
liten fågel fladdrade med gälla, korta rop från
det ena trädet till det andra, alltid tätt framför
ryttaren.
Göran förbannade älgen, skogen, hettan, sig
själv. Med sammanbitet ansikte red han
långsamt mellan de höga träden och böjde sig
djupt ned i sadeln för att undvika de
nedhängande grenarna. Fuxen gick försiktigt över
rötter och torra grenar. Den tryckande luften
var outhärdlig. Ingenting hördes, utom
sadellädrets knarrande och grenarnas knakande på
marken.
Hästen förde ut Göran i ett enrissnår. Göran
såg träden glesna. Han satte hästen i trav och
spanade, med framåtlutat huvud. Kanske en
skogvaktarstuga, tänkte han.
Framför honom bredde en äng ut sig, brokig
av sommarblommor. Mitt i det höga gräset
stod en råbock och tittade över mot honom.
Göran höll in fuxen. Bocken vände sig
långsamt och satte med långa språng av in i skogen.
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
