Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Dina von Foelckersam: Två noveller. Översättning av Lars Frumerie - Glad rider han ut...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ NOVELLER
Inget hus syntes till. Göran ropade in i
tystnaden. Ingen svarade. Den lilla fågeln
fladdrade under upphetsade rop till höger över hans
huvud.
Gräset stod oslaget. Tydligen bor inga
människor i närheten, tänkte Göran. Förbannat.
Törsten plågade honom. Himlen var
överdragen med grått. Fuxen kunde knappt värja
sig mot bromsarna ...
Göran sträckte på sig. Någonstans bakom
denna ogenomträngliga skog låg ett grått,
förvittrat trähus i en gammaldags trädgård full
av jasmin och törnros. För ett år sen hade
han varit där med sina vänner. I dag hade
han velat förkorta vägen. Förkorta! ... Nu
red han sedan tidigt på morgonen och visste
inte hur många timmar han ännu skulle behöva
för att komma ut ur skogen ...
Ett helt år hade han väntat och glatt sig
åt det gamla grå huset. Inte endast åt huset.
Han hade väntat, och någon hade väntat på
honom ... Grå ögon och mörkt, vågigt hår.
Då han tänkte på henne, såg han alltid blott
dessa ögon och det mörka håret för sig. Han
knep hårt ihop läpparna och drog in tyglarna.
Fuxen tog ett språng åt sidan, och Göran
slog axeln hårt mot en trädstam. Hästen stod
frustande och sneglade på en ljus stubbe.
Göran tryckte sporrarna i hans sida.
— Vad är det för dumheter. Framåt!
I samma ögonblick ryckte han hästen
tillbaka. Han hade hört något... Han reste sig
i sadeln. Ingenting. Nu återigen — ett svagt
bultande, avlägset, knappt hörbart — en
hackspett? — nej. En lång stund ingenting; sen
hördes bultandet åter, en, två gånger ...
Vedhuggare! Han vände hästen och red,
alltjämt lyssnande på bultandet, snett över åt
höger. Nu hördes tydligt yxhugg. Sen
tystnade de.
— Hallå? Göran höll in hästen och
väntade. Hallå?
Allt förblev tyst. Sen svarade en mansröst
ur den täta skogen.
Några få ögonblick därefter höll Göran
framför en vedtrave. Bredvid ett till hälften
fällt träd stod en bonde i grov linneskjorta
och bastskor, en undersätsig man med långa
armar, koppärrigt ansikte och rödbrunt skägg.
— Om drygt en timme kan ni vara på
vägen, svarade han med hög röst på Görans
fråga.
— För mig ut ur skogen. Jag betalar dig.
Göran grep i fickan.
Mannen såg sig om på trädet, som redan
lutade, stack yxan i bältet och ryckte mössan
till rätta. Sen kiev han över en trädstam som
låg på marken och visade med handen åt
vänster.
Göran red långsamt före.
— Finns det vatten här i närheten?
Mannen vände sig om, sprang med långa,
klumpiga steg bort till vedtraven och kom
tillbaka med en bleckflaska.
— Brunnsvatten. Jag har tagit med det
hemifrån.
— Tack. Göran räckte ned den tomma
flaskan till honom. Vad heter du?
— Jefim. Mannen kastade flaskan över
vedtraven till en bunt saker, som låg bredvid en
stubbe.
Göran tittade upp mot himlen.
— Det blir oväder.
— Inte i dag.
— Bor du långt härifrån?
— Långt borta, vid floden.
— Och kommer hit för att hugga ved?
— Ju längre in i skogen desto bättre ved ...
Mer åt vänster, herre.
En gräsbevuxen väg dök upp mellan träden.
Djupa hjulspår visade att timmer hade körts
här ännu för kort tid sen. Göran vände sig om.
Jefim skakade på huvudet.
— Ännu inte den rätta vägen, sade han
leende.
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
