Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jöran Mjöberg: Den befruktande döden. En studie i Hagar Olssons diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BEFRU KTANDE DÖDEN
ur en bok "Om Döden" — det är i själva
verket den danske läkaren Oscar Blochs stora
avhandling, som citeras. De orden måste för
Hagar Olsson ha fastslagit något av det
väsentliga i hennes uppfattning om död och liv:
"Døden maa blive det nødvendige Resultat:
det er Livet selv, som bevirker Døden; ’la vie
c’est la mort’, siger Claude Bernard; det
gælder, naar man tænker paa det Liv, de
Processer, som foregaa i Legemets Væv, og som
tjene til, at Væverne ernæres; Væv maa gaa
tilgrunde, for at nyt Væv kan dannes; det Liv,
som faar sit Udtryk ved, at der dannes nyt
Væv, er altsaa en Sum af Død og
Genopvaag-nen til Liv."
Livet blir här en summa av död och
åter-uppvaknande till liv: redan nu tilltalas Hagar
Olsson av den dialektiska livsuppfattningen,
som går genom hennes diktning. I sin
upplevelse av döden skapar Lars Thorman en
döds-mission som griper människorna med våldsam
kraft. Man bildar vad Nietzsche kallade ett
"Brüderschaft des Todes", men ej till försvar
mot den som hos honom utan för att dyrka den
och dess väsen. "Döden var livets höjdpunkt,
dess brytningstid, då det måste söka sig en ny
form."
Denna tes får inte en lika klar illustration
i bokens fortsättning som senare hos Hagar
Olsson. "Lars Thorman och döden" har mera
av drömmens än av tankens konstnärlighet, den
följer ingen utstakad linje. Men så långt är den
logisk, att det blir något nytt som Lars
Thorman träder fram mot efter dödsupplevelsen.
Hans arbete i den sällsamma dödskultens tjänst
skänker honom i förening med nya upplevelser
kraft, och han vinner äntligen den mognad som
han alltid känt sig sakna. Då är han också
färdig för döden.
Under de tre närmaste åren efter "Lars
Thorman och döden" utger Hagar Olsson
två små prosaarbeten, högstämt och bibliskt
stiliserade, "Själarnas ansikten" (1917) samt
"Kvinnan och nåden" (1919). Är man vän av
etiketter, kan man kalla deras stil
expressionism. De är präglade av det intensifierade,
extatiska uttrycket, som var tidens, där
människans skapande är "ett oartikulerat skri in
mot det oändliga". I "Själarnas ansikten" finns
en trosbekännelse, en självbekännelse, som
heter "Vi fanatiker". Fanatikerna är fyllda av
den heliga glöden, det rastlösa lågandet mot
det obetingade. Också här framträder den
dialektiska läggningen. Mot tesen fanatism står
i fanatikernas hjärtan antitesen skepticism,
men inte den sjuka negationens och ledans
utan den elastiska negationens skepticism.
Sanningen, försanthållandet måste söndertänkas för
att människan skall kunna ana det obetingade.
Hon måste nå den uppgivelse av sig själv, den
upplevelse av oändligheten, som Lars
Thorman hunnit, när döden blev hans vän. Då kan
syntesen stå upp ur offrandet:
"Detta var människoandens eviga ja till livet
att sålunda genomglödga all negation och allt
offrande med skärseldens patos, detta var
själarnas rening under famlande och lidanden,
detta var att göra förintelsen till en
uppståndelsens eviga kraft."
Samma glädje i offrandets tecken når Den
döende människan i skissen med detta namn.
Den handlar om en man som hela sitt liv väntat
på dödens stora under, och i föraningen av sin
förintelse får han nu först det stora
perspektivet på livet, förstår dess outsäglighet, dess
vardags storhet. Då uppgår för honom hans
egen trångsinthet, hans svek och livslögn, och
av denna självinsikt får han kraft att gå bort
och bränna sitt hus och hela sitt livsverk. Hans
själ lyftes, och ögonen brista, "bländade av
livets lysande vidunderlighet".
"Kvinnan och nåden" berättar öm Elkana
och hans kvinna, som är ofruktsam. Liksom
Den döende människan är han en svag
för-nekare, fast med ett brinnande hjärta.
Tillsammans med kvinnan går Elkana upp till Herrens
tempel för att bedja om fruktsamhet för henne.
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
