Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Olof Lagercrantz: Dikter vid nattens bröst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF LAGERCRANTZ
självklart. Barndomens droskor rullar i
lindalléerna. Det är en snabb vision. Plötsligt
förvandlas de till de gångna åren som
hemlighetsfulla glider förbi. Vattenfåglarnas skrin
en höstkväll "drunknar i månsken och en
svärm av bly". Att läsa Edfelts vers är att
rysande och till hälften omtöcknad deltaga
i ett nattligt offer. Man får inte vara fullt
vaken, i varje fall inte förrän diktaren själv
höjer sitt spö och väcker en till den frid över
allt förstånd som är målet för hans
sakramentala handlande. Förnimmer man inte denna
trollbundenhet i sitt väsen — läser man versen
med kritisk kyla — finns det ett och annat
man kan sätta frågetecken för. Hur är den
dag som är "som dagg och diamant"? Hur är
den kväll som är "som bärnsten"? Men man
frågar inte. Man låter sig fångas, medveten
om att häxmästaren är en stor diktare och
att hans metod är god och leder till väsentliga
resultat.
Mycket vackra är en samling dikter med
motiv från barndomen. "Minne", "Ungdom",
"Syrinx" vill jag särskilt nämna. Där
framträder drömbildernas skenbart nyckfulla logik
med ovanlig skönhet. En märklig dikt är också
den långa "Dokument", en uppgörelse med
det förgångna, ett försök till ett självporträtt.
Edfelt är här inne på en väg som förefaller
att en gång kunna föra honom långt.
Hänsynslös självanalys har ej varit hans styrka.
Något bundet har det alltid funnits i hans
väsen. Man får intrycket ibland av en fånge
som rastlöst går av och an bakom versens
snidade gallergrindar, vänder vid rimordet
och börjar på nytt samma entoniga promenad.
I de vackra dikterna "De före döden döda"
och "De förkastade", som skildrar sådana
i det materiella helt försjunkna människor för
vilka andens ljus inte runnit upp, finns ett
stänk av självtillräcklighet. I "Dokument"
spanar diktaren in i sig själv, ger mer av sig
själv än han brukar. Det skulle utan tvivel
vara befruktande för hans dikt om han oftare
och hänsynslösare företog sådana uppgörelser
och lämnade ut mera av det egna.
Jag började denna anmälan meden
beskrivning av det krigshärjade Hangö. Snart delar
hela Europa denna stads öde. Natten tätnar
alltjämt och kravet att stanna kvar och
avpressa den verklighet, som en gång för alla
är vår, dess hemlighet är oavvisligare än
någonsin. Att fly tjänar ingenting till. Ur
lidandet och mörkret måste det nya födas.
Edfelt, som så förträffligt lämpade sig som
ciceron i Hangö, är en av dessa nattliga
arbetare i nuets Europa, som det lönar sig att
lyssna till. Han har i sitt hjärta genomlidit
denna epoks smärta. Han har inte ett
ögonblick tänkt på flykt och han har för varje år
blivit mer och mer förvissad om att djupt
under allt det förfärliga som nu sker verkar
livsförnyelsens makter. Hos den förnedrade
människan växer trots allt förvissningen om
att vara av gudomligt ursprung. "En dröm om
frid är världen", säger Edfelt i en av
samlingens mest gripande dikter. Det är ett djärvt
ord i dessa dagar, men det är sant och dess
sanning har diktaren köpt djupt nere i de
avgrunder som han ej fruktat att nedstiga i.
En dröm om frid är världen.
Du vilar i den snart.
Av stjärnor huvudgärden
belyses silverklart.
— Plogar bli svärden,
som huggit bart!
Månskensomspunna, drömska
stå skogens törnesnår,
som funnes inga lömska
försåt och hätska spår.
— Giv släktet glömska
av alla sår!
Charybdis eller Scylla,
till intet blir ert hot!
Blå rymd vårt bröst skall fylla,
sval jord skall ge oss bot.
— Djup är du, mylla
vid livets rot.
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
