Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Mans kvinna av Vilhelm Moberg. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Den dramatiska versionen av "Mans kvinna"
har blivit Mobergs enligt min mening
starkaste skådespel. Handlingen är enkel och
väsentlig, karaktärerna skarpskurna. Och
pjäsen har ett långt klarare och mer brinnande
budskap än någon annan mobergspjäs —
hästlängder framför den vaga och alltför klent
motiverade optimismen i "Rid i natt!", för
att inte tala om den virriga salvelsen i
"Kyskhet". Människors bud är "Du skall hedra ditt
hemman", men hjärtats bud är för mer. Det
är pjäsens starka evangelium. De kvarstående
svagheterna är en viss enformighet i entréer
och scenbild (beroende på att stycket
beräknats även för små scener utan resurser) samt
Mobergs gamla stötesten, språket. Han är
visserligen bonde själv. Men det är ju så att
mången genuin perser i Persien kursar
orientalisk hemslöjd made in Germany. Tvärtemot
vad visst allmänt antages är eget lantbruk
ingen garanti för äkta bondspråk. Det behövs
långt allvarligare observans för det. Mobergs
allmogerepliker är alltför ofta avfattade på ett
visserligen förenklat textspråk, där oskilj bara
verb, abstrakta substantiv, omvänd ordföljd,
höglitterärt ordval med mera skär sig mot
enstaka inlånade folkliga glosor och en ganska
inkonsekvent, stundom meningslös, uttalsenlig
stavning (exempel: "Och Tora har tillrett
bruasängen åt dom!"). Detta sagt i
förbigående och utan att vilja göra denna sak till
huvudsak, vilket den för Moberg
uppenbarligen icke är. Hans centralintresse har tydligen
aldrig varit bondeklass- utan
människoskildringen.
Denna allmogepjäs från Värend handlar
lika hundraprocentigt som någonsin en pjäs
av Géraldy eller Jean Sarment om kärleken.
Och det är inget fel. Men tyvärr, tyvärr finns
icke i Sverige det regissörsgeni, som kan ge
form åt en ursprunglig och äkta kärleksscen.
Åtminstone har han ej skymtat från Göteborgs
horisont. Knut Ström är en stark personlighet
med mycket av tjuvpojke i sig, som många
genier, och utan tvivel är han i första
internationella led, när det gäller fiffa upp en
klassisk komedi med rapp, levande aktion och
scenteknisk uppfinningsrikedom (tänk på "Den
italienska halmhatten"!). Men vid en pjäs
som denna verkar det som han tyckte han
gjort nog, när han fått upp stuginteriören och
backen utanför; som han sedan satt och
nickade åt skådespelarna "Gå på ni, bara!",
allt medan han själv sneglade på lamporna
och drömde om ett roligare stycke, där det
går att hänga upp en svans eller en
leksaksbåt. Intrycket är kanske objektivt obefogat,
men hur skall man annars förklara att
skådespelarna mest står och glanar tafatt på
varandra, för att så ta ett skyndsamt livtag och
rycka varandra i kläderna dessemellan. Vad är
det för sorts erotik? Här skall visserligen vara
blyghet med, men framför allt elektriskt
kraftfält och oemotståndlig attraktion. Är det
obekant att det ingår ett moment av ömhet i all
normal sexuell aggression? Att den stora
lidelsen har en viss långsam, svepande, sugande
rytm, fjärran från all ryckighet? — Det rör
sig dock inte om sekunda skådespelarmaterial,
utan om Ingrid Borthen, som visade så
utmärkta takter i "Den värld vi själva bygga"
och visade glimtvis också här. Samt om Nils
Fritz, ny på Stadsteatern men gammal i gamet,
friskt viril i gestalt och stämma.
Språket, som sagt. Det kan synas
obehövligt lägga någon vidare vikt vid det som
författaren lagt föga vikt vid. Men nog blev
dialektbrytningen bisarr, hur diskret den än
gjordes. Ludvig Gentzel som undantagsgubben
Herman fraserade utomordentligt på trygg
göteborgska (kvällenshelgjutnasteprestation!),
Lisa Lundholm som mor Elna kom ej långt
efter, på sitt idiom, men Ingrid Borthen själv
hade fått tag på ett dalkarlstonfall, och det
651
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
