Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Föreställningen har artat sig till en av
nationalscenens största succéer, och det är den
avgjort inte värd. Man kan beundra den
skicklighet varmed författaren virkat ihop
intrigtrådarna i sitt lilla 1700-talsskämt. Han har en
beundransvärd förmåga att låta invecklade
sammanhang förklara sig själva ur situationerna
utan att behöva tillgripa långa presentationer
och rekapitulationer. Man behöver inte stå och
vänta på den station där han sköter ställverk
och signalflagga. Men till det inskränker det
sig. Den mångomtalade cowardska
spiritualiteten märks ibland i situationsarrangemanget
men sällan i replikerna, som är
förvånansvärt uddlösa. Skämtet saknar dessutom gott
lynne och i ännu högre grad gott hjärta. Det
går bland annat på ett billigt sätt ut över de
döda. Erotiken saknar inte bara hjärta utan
också sinnlighet, det blir särskilt uppenbart
när författaren skall skildra ungdom. Det finns
inte ett äkta tonfall i hela komedien, man
förleds aldrig ett ögonblick att tro på den som
verklighet och den är inte trolsk och stilfull
nog för att göra intryck som fantasi. Den är
teater från början till slut, rutinerad och
mekanisk så det skramlar om det.
Till det svaga intrycket bidrog säkert
föreställningen som sådan. Den var tungfotad. Elsa
Carlsson gjorde sitt bästa att få liv i herrarna
och lyckades bra med Åke Claesson, medan
däremot Uno Henning tog alldeles för
okomplicerat på greve Raouls roll. Den måste spelas
med omedveten komik och en självironi som
skådespelaren inte är mäktig. Markisinnan själv
knep publiken på det mest oblyga sätt med
svepande paradentréer, pärlande skratt,
schas-på-sig-lilla-skälmunge-gester och en och annan
klädsam krokodiltår. Cirkusnumret gick hem
så det brakade i salongen, och ingen tycktes
märka att orosstifterskan saknade den
viktigaste pilen i sitt koger: förföriskhet. En rolig
figur gjorde Josua Bengtson som abbén, men
den var nog i snusigaste laget. Debutanten
Göran Gentele visade förvånansvärt god
scenvana och en verkningsfull plastik.
Georg Svensson
Om ett folk vill leva av Alexander
Kielland. Nya Teatern.
I motsats till Steinbeck i "Månen har gått
ned" gör den unge norrmannen Alexander
Kielland inga som helst hemligheter av vilka
händelser han åsyftar i sin pjäs om människor
i ockuperat land. Han kallar Hitler för Hitler,
en Obersturmführer för en Obersturmführer
och en svinpäls för en svinpäls. Till
yttermera visso hade teatern sytt upp tyska
uniformer som var i detalj riktiga. Det blev
för mycket av det goda, pjäsen förbjöds
av regeringen efter två framföranden.
Stockholmspubliken gick därigenom inte miste om
något betydande dramatiskt verk men om en
autentisk bild av förmörkelsens Norge och om
en av Nya Teaterns allra bästa föreställningar.
Allt som rörde de yttre förhållandena var
oerhört övertygande och spänningsmomenten
tillvaratogs med en effekt som förrådde att
författaren tidigare skrivit kriminalpjäser.
Dialogen var också påfallande naturlig och
tog ned åskor av applåder genom sin trotsiga
slagfärdighet. Den inlagda kärlekshistorien
saknade däremot inre nödvändighet och hade
tillkommit bara för att komplicera handlingen.
Bäst bland de uppträdande var Nils Kihlberg,
som gjorde sin chaufför till en hjälte utan alla
hjältelater, en renhårig gutt som utförde sitt
farliga underjordiska arbete som en självklar
sak. Stig Järrels intellektuelle Pimpernel Smith
var en mindre plausibel typ, men den
utformades med stil och elegans. Bengt Ekerot hade
mest att vara ynklig och var det med besked.
Gunnar Björnstrand nyanserade skickligt den
tyske officerens och före detta wienerbarnets
pendlingar mellan högfärdig pliktstramhet och
sentimental självömkan. Kvinnan i
församlingen spelades med små och äkta medel av
Gun Wallgren. Georg Svensson
Salome av Oscar Wilde. Nya Teatern.
Av Wildes dramatik är det väl bara ett par
av komedierna som har något mer än blott
litteraturhistoriskt liv. Det kunde vara på tiden
att låta den underbara "The Importance of
Being Earnest" återuppstå, men denna gång
i kostym och med den självmedvetna elegansen
bruten av en smula ironi mot Wilde och hans
tid. Nya Teatern, som inte är rädd för djärva
experiment, har i stället tagit upp "Salome",
där Wilde är renodlad symbolist och
framträder med anspråk på att bli tagen på blodigt
allvar. Något drama i egentlig mening är ju
"Salome" inte, snarare en narkotisk vision där
heligt och profant, kyskt och perverst ingått
en förening som för nittiotalet var höjden av
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
