Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
farligt raffinemang men som knappast längre
framkallar några rysningar varken av skräck
eller vällust. Denna dramatiserade prosadikt,
där varje replik är ett ciselerat och
ädelstens-prytt smycke, är så helt ett uttryck för en
exklusiv litterär moderiktning att man aldrig ett
ögonblick kräver någon historisk sanning eller
psykologisk uppenbarelse av det. Figurerna
är lika egenmäktigt stiliserade som i en
illustration av Beardsley och språket är avsett
att njutas som musik och ordmagi, inte som
utbrott av mänskliga känslor. Skall dramat
överhuvudtaget göra intryck på någon annan
seen än fantasiens måste illusionen av
esteti-cistisk seans till punkt och pricka fasthållas;
det behövs bara att det klickar i en detalj så
släpper förtrollningen och man sitter oberörd
för att inte säga något värre. Naturligtvis
förslog inte Nya Teaterns resurser, varken i fråga
om det för en palatsterrass "med en
gigantisk trappa till höger" alltför ynkliga
scenutrymmet eller i fråga om skådespelare. Om
något drama kräver distans mellan seen och
salong så är det "Salome", men på Nyan är
ju seen och parkett som en enda stor familj.
Distans — drömmens distans — begär man
också av spelet, men i denna "Salome"
frestades några av skådespelarna, framför allt Stig
Järrel som Herodes, att breda på litet för
saftigt i karakteristiken. Wildes Herodes är inte
Guds bästa barn och han är mera realistiskt
tecknad än de övriga, men därför är det inte
nödvändigt att göra honom till en lystet
dreglande fyllbult, ömsom skroderande, ömsom
krypande i skräck eller inställsamhet. Partiets
stora "juvelaria" borde nog ha framsagts mera
recitativt och inte så frossande. Om man
saknade stiliseringen hos Järrels Herodes så fanns
den i stället hos Gerd Hagmans Salome. Denna
roll, som första gången anförtroddes åt Sarah
Bernhardt är givetvis en anspråksfull uppgift
för en så jämförelsevis oprövad aktris, men
Gerd Hagman löste den förvånansvärt väl.
Salome är kyskhet och lidelse, oskuld och
arsenik i utstuderad men mänskligt alldeles
omöjlig blandning och skådespelerskan må
vara förlåten att hon gav kyskheten på båten
och spelade för fullt på sinnlighetens och den
härsklystna hårdhetens strängar. Det fanns
något sfinxartat djuraktigt hos denna Salome
som gav suggestion. Gunnar Björnstrand som
Johannes Döparen uppträdde inte utan effekt
som en gotisk kristusfigur och överraskade
med en djup domedagsstämma. I bifigurerna
skar det sig åtskilligt, men de tre judarna
bildade en rolig grupp. Dekoren och dräkterna
föreföll onödigt egyptiska, men Erie
Söderberg och Per-Axel Bränner hade i stort sett
lyckats så bra med uppställningarna som de
lokala förhållandena medgav. Det var i varje
fall ingen ointressant teaterkväll.
Georg Svensson
Film
Kungsgatan. Gösta Cederlund. Imagofilm.
Ivar Lo-Johansson har själv varit Torsten
Quensel behjälplig att göra en film på sin
roman "Kungsgatan". Om man undantar några
småsaker — till exempel interiörerna från en
statarbarack och statarhustruns beteende när
hon stiger av tåget vid sitt stockholmsbesök —
är det dock inte mycket i manuskriptet som
inte Quensel borde ha kunnat göra lika bra
eller dåligt själv. Litterärt sett höjer sig filmen
"Kungsgatan" föga över det kolportage som
serverats i "Gula kliniken" och "Anna Lans".
Den sedelärande historien om flickan som
dras till storstaden och sjunker i dess dy och
om bondpojken som följer efter och så när
delat hennes öde för att till sist räddas åt det
hederliga arbetet ter sig när den avklädes
djupare psykologi och nyanserad
miljöteckning ytterligt enkel och på många punkter
föga övertygande. Man är full av
invändningar mot att Martas liv skall ta sig just
detta förlopp, det ledes uppenbart av
moraliserande syften och inte av inneboende
konsekvens. Det är också högst tvivelaktigt om
några moraliserande syften uppnås med filmer
av denna art. Publikens reaktion med ständiga
skratt på fel ställen tydde inte på att den
upplevde filmen i den rätta andan. "Kungsgatan"
är avsedd att utgöra en varning mot
könssjukdomarna, men en nykter
undervisningsfilm gör säkert mera nytta i det avseendet än
en sån här föregiven berättelse ur livet som
genom sin dramatisering både av lättsinnets
fröjder och dess tragik kan locka svaga själar,
insnörda i vardagens tristess, att följa den
gamla svenska levnadsregeln: "ska det gå åt
helvete ska det gå efter musik". Filmatiskt kan
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
