Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
är nyanserad och ömtålig där är fru Stadener
robust, våldsam, otålig. Hennes dikter visar
upp en lyrisk råstyrka, som i sin moderliga
och kvinnliga obändighet torde komma även
den värste don Juan att blekna. Här sägs
minsann ingenting mellan raderna och övertoner
lyssnar man förgäves efter. Många av hennes
dikter är mera ett skri ur ett lidelsefullt bröst
än sång och bekännelse. Omåttlighet och
omättlighet är de ord som passar bäst på fru
Stadeners lyrik. När hon i "Hösthuldra" klär
ut sig till en hednisk naturvarelse, när hon
målar näsborrar och mun med rönnbärens
saft och löper undan det åtråskälvande
lodjuret blir hon en inkarnation av den
nordiska naturberusningen, av blodsextasen hos
våra människooffrande förfäder. Men Odén
och Tor i all ära. Man börjar att längta efter
Apollon, efter den rena, klara, måttfulla
linjens man. Honom har fru Stadener inte sett
ens i drömmen och det är detta förhållande
som ofta gör hennes vers tämligen onjutbar.
Den är en svensk poesi innan "Roms
sångar-gudar flyttade till Norden" för att citera
Tegnér.
Det finns dock i "Mariabild" många dikter
som man har glädje av. "Min sällsamma vaka
i svarta nätter", som ger uttryck åt en moders
längtan efter de barn som en skilsmässa
berövat henne, är både gripande och vacker,
och en avdelning som spelar på
barndomsmotiv rymmer vemodigt underfulla dikter,
som visar att Ingegerd Stadener är en ganska
betydande lyrisk begåvning. "Pubertet" är ett
lyckligt exempel på hennes konst.
Om någon ser på mig länge
rodnar jag och stammar.
Jag är så ful så jag skäms
när jag framför spegeln mig kammar.
Vi besåg ett soldattorp i dag
hela första ringen.
Där var det som om jag
skulle känt släktskap med tingen.
Ett barnbarnsbarn är jag
av båtsmän och stamsoldater.
Jag har inget påbrå alls
från frälsemän eller prelater.
En sån trängsel de levat i
vilkas blod i mig nu rinner!
Är det arv från en fållbänks snusk
den eld som i mig nu brinner.
Bär jag i nerverna på
de oinfriade hoppen?
O, finge jag önska mig ett:
jag ville bli fri från kroppen.
Man skulle önska att Helmer Grundström
tog det lyriska hantverket litet mera på allvar.
Han saknar i hög grad lidelse för det formella.
Hans rim är slätstrukna, hans rytmer utan
glans, hela hans föredrag entonigt och
onyanserat. De enskilda dikterna i hans nya
samling är ofta lika litet lyckade som dess
menlösa titel, "Från myr och mo". Men tagna
tillsammans bildar de märkvärdigt nog en stark
och verkningsfull helhet. Det är de formella
bristerna till trots en äkta diktare som håller
i pennan, en man som har sin egen domän.
Det Norrland han skildrar är fattigt och
kargt. Den entoniga versen springer fram
ur ödemarkernas ödslighet och storhet. Den
speglar ett liv på gränsen till svält, våldsamt
och brutalt, nak t och ohämmat, men också
vekt och böjligt, andaktsfullt och ödmjukt i
ljusa sommarnätter. Diktaren själv träder
tillbaka. Hans skildringsmetod är den objektiva,
men hans inlevelse är därför inte mindre. Vid
hans sida hör man vargarna tjuta, ser man
de vita myrbärsblommen lysa i skogen, känner
man den instängda stanken i undantagsstugan
där den lungsjuka gumman ligger och fryser
ihjäl. Det är en betydande kraft som
Grundström utvecklar vid skildringen av sin
hemtrakt och han lämnar en aldrig likgiltig.
I diktsamlingens sista avdelning kommer en
mera personlig ton fram. Där finner man
gripande uttryck för frihetslängtan och för
den känsla av utestängdhet från livet och
medmänniskorna, som är diktarens eviga problem
och som i Grundströms fall får en speciell
skärpa.
Emil Hagströms poetiska domäner
sammanfaller i stort sett med Ferlins. Hans dikter
skrivs gärna vid ett normabord. Hyresrummets
oljetryck eller en tidningsnotis ger uppslaget
till en visa. Skökorna glider förbi i
skymningen. De feta, de som har sin bärgning,
har kalla hjärtan och utgör tillvarons verkliga
avskum. De som är magra om benen däremot,
dem kan man hoppas på. Ur deras
brödraskap skall en ny och bättre värld växa fram.
Hagström anlägger gärna en lätt gamängton.
661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
