Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Han är eller vill synas vara en "smula fräck",
som han själv säger. Men vekheten är nog det
drag som man främst lägger märke till hos
honom. Hans vers är ganska onyanserad. Den
slår mellan en romantisk folkviseton och en
storstadsmässig slagdängecynism. Bland
stadens gråa hus ligger "tårarnas borg" och där
växer också "ödesekar". De romantiska
uttrycken blir kanske ibland en smula för många.
Men den fina lyriska centraltonen förnimmer
man ständigt hos Hagström. Man önskar bara
att han en gång tog sig samman till en litet
större uppgift än de korta visor han nu
sjunger. — Det händer att han strövar
utanför tullarna och då kan han skriva så här
vackert om Roslagen:
En, en
torra backar med sten, sten,
glömda vårdar,
smultronställen och gärdesgårdar,
vresig Roslag i krävt behag
en sommardag.
Grind, grind
slår i aftonens vind, vind.
Gamla kyrkor som helg oss ringa,
karga tegar som bröd skall bringa.
Stenrös predikar på vardagsspråk
vid stig och stråk.
De fyra lyriker som hittills anmälts har alla
sitt eget ansikte. De låter sig studeras. De
glider inte undan. De vet vad de vill och
avslöjar villigt för den sökande sina
hemligheter. Det är värre med de nya män som
nu följer. De äger inte någon klart utformad
personlighet och de ställer anmälaren inför
samma problem som när man försöker ta upp
en ål ur en sump. Hur man anstränger sig
glider de en ur händerna. I ena ögonblicket
är de världsvisa pessimister, i det nästa glada
livsdyrkare. De skiftar form. De lånar rytm
och rim och hela härligheten från vitt skilda
håll och sällan får man syn på deras eget
ansikte.
Hilding Jacobsson är väl den som kommit
längst. När han är bitter och desillusionerad
är han ej till sin fördel och hans vers rinner
i väg utan personlig karaktär. Han räknar
sig liksom Hagström med bitter stolthet till
de utestängda, till de levande och riktiga
människorna i en värld av robotar. Men som
tidsanalytiker fängslar han knappast. Några
utsökta dikter med motiv från barndomen lägger
man däremot märke till med glädje.
"För-sjunkenhet" är älsklig och "Då döden log" är
också en stark dikt. I slutet av samlingen
skymtar Kristus i ett par vackra dikter.
Formellt är Jacobsson traditionalist av Ferlins
skola. Han är säker i rytm och rim, men inte
originell. Det finns dock god anledning att
önska honom lycka till i fortsättningen.
Werner Aspenström är så gruvligt ordrik
att läsaren blir yr i huvudet. Begränsning och
koncentration bör stå först på hans
önskelista till nästa bok. Även Aspenström vittnar
om utestängdhet, förtvivlan och ensamhet och
detta drag hos de unga är det värt att lägga
märke till. Här talar unga människor som
trots folkhemmets alla förträffligheter
uppfattar samhället som något ont. De hör inte
till något parti. De kommer bort i den stora
byråkratiska statsapparaten och de svarar med
att slå bakut. Aspenström längtar efter en ny
tid av "helig tro och trotsig vilja", men några
enskildheter i sitt samhällsprogram lägger han
inte fram. "Tågsjuk resenär" är en
verkningsfull och vacker dikt och detsamma kan sägas
om ett par dikter som skildrar poetens moder
mot en älskligt tecknad lantlig bakgrund. En
förmåga att finna vackra och slående bilder
är kanske den egenskap som talar bäst för
Aspenströms framtid som lyriker.
Det är till en mycket stilla och fridsam värld
man kommer när man övergår till Augustin
Mannerheims "Guldlejonet". Där brinner
brasan. Där sitter mor med det vita håret.
Där dansar man och skriver brev. Där plockar
man blommor och där översätter man
(horribelt men troskyldigt) C. F. Meyers vackra
dikt "Vid himlens port". Mannerheims vers är
fylld av vackra och poetiska tankar. Den är
inte utan sin charm även om den mestadels
saknar originalitet. Den är mjuk och melodisk
men slår alltför ofta an falska toner. Hela den
lilla vackert utstyrda boken har tycke av ett
gammaldags poesialbum. Innehållet är
brokigt, välmenande och en smula tråkigt.
Olof Lagercrantz
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
